Hej! Ursäkta att jag varit väldigt inaktiv! Men jag har haft fullt upp med mitt skrivande och massa andra saker som måste göras här i livet. Under midsommarhelgen var jag först och käkade med farsan i Malmö. Sedan sov jag över till lördag och åkte hem och firade en liten midsommar med mina föräldrar hemm hos deras vänner. Det var kul, även om jag inte var där så länge. Skrivandet knallar på som bara den. Så mycket som jag skrivit på sistone var var väldigt längesen och jag älskar det!
För ett par veckor sedan skaffade jag nya glasögon. Så här ser de ut. Snygga va?
Förutom det har jag äntligen kommit igång med bokskrivandet. Jag har redan skrivit tolv sidor på bara ett par veckor och jag ser framemot att göra det till en vana och till och med bli ännu mer aktiv. Ett kapitel i veckan hade varit guld för mig. Även om jag inte kommit dit än, så är jag faktiskt mer aktiv med skrivandet nu än jag varit på flera år. Eller det tror jag i alla fall. Och det är jättekul. Jag ser inte längre skrivandet som en nödvändig börda, utan som något som faktiskt är kul.
En negativ sak är dock att jag var hos tandläkaren också och fick veta att jag måste bli ännu mer restriktiv med sötsaker. Helst inga sötsaker alls förutom på fredag och lördag. Och ska jag dricka läsk så ska det ske med sugrör. Inte så kul. Men jaja, det är bara att kämpa på.
Idag är det cruising. Även om det är ett jäkla oväsen så tycker jag faktiskt det är kul när det är lite ös här i stan. Det är inte ofta det händer. Jag gick ut en lång prommenad för att kolla runt, kolla på bilarna, titta på brudarna och digga till musiken. Nästan alla personer som satt i bilarna och som jag fick ögonkontakt med vinkade till mig, vilket är typiskt för svensk gemytlig halvfylla. Haha. Det var trevligt. Där var några låtar jag kände igen. Carolus Rex av Sabaton. Stor favorit. Men sedan kom en chock. Några spelade låten ”Heil Hitler” av Eddie Meduza. Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt. Det är egentligen inte en nazistisk låt, utan en ironisk låt där Eddie tydligt driver med Hitler. Men alla på stan kanske inte uppfattar det så. Så hur fan tänkte de där, haha. Sedan hörde jag ännu en Sabaton-låt. ”En Livstid i Krig.” Det är en fin låt, det. De kanske bytte till den låten för att de såg att hag hade Sabaton-tröja på mig, haha.
Utöver det har jag skrivit färdigt ännu en artikel till den historiska tidsskriften ”Bjäre Anor.” När de gett ut den kommer jag publicera den här på min blogg. Med det sagt vill jag be om ursäkt för att jag varit väldigt inaktiv på bloggen på sistone.
Den här veckan kom jag verkligen igång med skrivandet igen. Det var längesen jag njöt så mycket av att skriva som jag gör nu. Tidigare har jag liksom pallat en eller två meningar lite då och då. Nu skrev jag fem sidor på några dagar. Det är jag väldigt stolt över faktiskt. Önskar er alla en riktigt fin söndag.
Det går verkligen inte alltid som man tänkt sig. Men ibland går gör det det. Den senaste tiden har det i allra högsta grad gått svårt med skrivandet. Men det finns ljusglimtar. Jag har börjat göra synopsis till olika storys, men jag kan inte berätta vilken av dessa storys jag ska satsa på först. Men för någon vecka sedan blev alltid klart och tydligt. Jag gjorde en hel, ganska grov synopsis till en bok som jag bestämt ska vara debutromanen. Men som sagt, den är fortfarande ganska grov och sammanfattad. Så ja. Rent tekniskt har jag ju skrivit en del. Synopsis är jätteviktigt. Den största anledningen till att jag misslyckats med tidigare storys är just avsaknaden av synopsis. Men nu har jag äntligen faktiskrt börjat med det, så att jag inte hamnar i samma återvändsgränd igen. Och idag kanske det är dags att faktiskt börja skriva på den också.
När jag var liten hade jag två två riktigt speciella ägodelar som jag alltid kommer ha kvar hos mig. Dinosauriepärmarna, som jag alltid kallat dem. Jag fick två stycken av dem i slutet av 90-talet när jag bara var kanske fyra år eller något sånt. Jag har nämligen alltid älskat dinosaurier och andra förhistoriska djur och kommer alltid att göra.
Eftersom jag var som jag var när jag var liten, blev bladen i pärmarna snabbt utslitna. Jag bad därför mamma att se om hon kunde införskaffa nya exemplar. Men det var extremt svårt. Mamma hade länge kontakt med Atlas Förlag men de var slut. Åren gick och jag blev äldre. Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta nya exemplar av pärmarna. Men i måndags den här veckan hände något fantastiskt. Av en ren händelse googlade jag på ”dinosauriepärmar” och hittade så småningom en annons på blocket, inte långt härifrån, där exakt samma pärmar såldes. Jag blev helt paff. Och det som chockade mig mest av allt. Det fanns inte två. Utan FYRA volymer.
I över tjugo år hade jag, eller min mamma, rättare sagt, gått och letat efter dessa två pärmar. Och så äntligen, i trettioårsåldern… finner jag dem. Och inte två. Utan FYRA! Jag som bara trodde det fanns två volymer. Jag blev överväldigad av glädje. Kvinnan som sålde dem var mycket trevlig och hade ett så lågt pris att jag nästan skämdes litegrann. Jag sa till henne att jag lätt hade kunnat betala extra eftersom dessa pärmar betydde väldigt mycket för mig och eftersom jag letat efter dem i nästan hela mitt liv.
Jag blev så glad att jag bestämde mig för att fira med de nya hamburgarna på Ivars Kiosk i min hemby Tyringe. Mer om detta i nästa blogginlägg. Här kommer ett litet galleri. Kram på er alla och trevlig helg! <3
Här är galleriet i videoformat. Musiken i bakgrunden kommer från serien ”Walking with Dinosaurs” från 1999.
Det är nog ingen nyhet för de flesta av mina läsare att jag har autism, och mer specifikt den typen som tidigare kallades Aspergers. Det närmsta man kan komma är autism typ 1, men det är en bredare diagnos än Aspergers. Hursomhelst. Jag har varit arg, irriterad och ur balans de senaste dagarna och gått och tänkt på en sak, eller flera saker, rättare sagt, som gör mig väldigt frustrerad. Det är det här med sociala koder. Många har en bild av autister som att de helt saknar sociala koder, nästintill, men det är oftast en överdriven stereotyp. Ja, vi har ofta problem med sociala koder, men det skiljer sig väldigt mycket från person till person.
Jag lyssnar på andra, försöker lära mig sociala koder och hittills har jag kommit ganska långt. Jag försöker ibland även förstå logiken i sociala koder, inte enbart respektera dem, utan verkligen förstå dem. Ibland går det. Ibland inte. Och här ska jag ta upp ett antal exempel på områden där jag tycker tvärtemot de flesta andra, eftersom jag anser min synpunkt är mer rationell. Det här började egentligen i diskussioner på Facebook, där folk ofta till mitt försvar, sagt att jag har autism och därmed har svårt att förstå, ironi, sociala koder eller vad det nu kan vara. Det kanske stämmer till viss del. Och jag förstår att personerna som sagt så inte menat något illa, men det kan ibland vara lite frustrerande då bilden inte stämmer. Jag har inga problem med att folk för min talan, vilket jag även ska gå in på mer senare i texten. Men om de för min talan baserat på överdrifter eller stereotyper, så regaerar jag. Men värst är kanske kommentarerna som ibland kommer efteråt, i stil ned: ”Man har en skyldighet att förstå sånt ändå, även om man har autism.” Ok, Mr Smart Guy.
Dessa diskussioner har bidragit till en alltmer ökad motvilja att ens följa dessa sociala koder, även om jag kan dem. Ibland bryter jag mot dem i ren protest, bara för att jävlas. Men folk tror på allvar att jag inte förstår. Men det är nog lite mitt fel också, för jag har inte varit tydlig med att jag faktiskt kan fler sociala koder än vad många tror, även om jag ibland inte alltid följer dem. Om jag inte förstår logiken brukar jag ändå rätta mig i ledet, men det finns situationer där jag inte gör det, då jag anser att min sociala kod är mer rationell och även mer moralisk.
Vi börjar med exempel nummer ett. Att ta saker privat istället för att ta det offentligt. Jag tycker det är en bra princip. I verkligheten är det vanligt att om man har någon kritik eller tillsägelse eller annan känslig information, så går man undan och tar det privat med personen för att undvika förödmjukelse. Det tycker jag är bra. Men av någon anledning tycker folk tvärtom på internet. De säger att det inte är ok att kontakta någon privat på Messenger om de är arga. Okej. Så det är alltså bättre att ta allting offentligt i ett kommentarsfält där diskussionen uppstår? Är det inte bättre att gå in och sköta det i messenger, dels för allmänhetens skull, men även för den personen jag faktiskt bråkar med? Jag skulle aldrig gilla att bli utskälld inför andra i ett kommentarsfält. Visst, att bli utskälld i ett kommentarsfält är jag van vid nu, och även att skälla ut folk själv i kommentarsfält. Jag hade uppskattat mer om någon skällt ut mig privat i Messenger. Det handlar om att inte skämma ut någon. Jag har alltid agerat efter det. Men uppenbarligen är det något som gör att folk hellre vill bli förödmjukade och utskällda offentligt, så därför har jag slutat kontakta dem och istället bråka med dem offentligt, för allas trevnad liksom. Då blir det ju lite mysig och trevlig stämning, om man säger så.
Den andra punkten är fingertoppskänsla över vad som är lämpligt att lägga ut eller inte. Ibland lägger jag ut väldigt vågade, lättklädda teckningar som ofta orsakar ett jäkla liv i konstnärsggrupper. Jag förstår det. Och jag förstår faktiskt en del av reaktionerna, men inte alla. Min tolkning är att folk av någon konstig anledning tycker att lättklädd/halvnaket är mer olämpligt än helnaket. Den logiken förstår inte jag. Visst, jag förstår att pose påverkar, eftersom det dels handlar om att ge vissa hintar, och vara suggestiv, men faktiskt även också att posen, kroppsställningen ibland påverkar hur mycket intimt som exponeras. Så långt är jag med. Men fortfarande verkar det vara ett genomgående fenomen att just halvnaket uppfattas som värre än naket.
Många påpekar att jag saknar fingertoppskänsla, men faktum är att jag inte gör det. Jag har faktiskt ganska bra fingertoppskänsla, och jag reagerar också likadant som de andra gör på den typen av innehåll. Skillnaden är att jag har en förmåga att tänka till litegrann och ställa mig frågan: ”Är min reaktion rationell eller är den ett uttryck för inlärda normer?” Om jag kommer fram till det sistnämnda, så utgår jag från det. Med andra ord analyserar jag mina känslor lika dömande som jag analyserar andras. Det betyder att jag är medveten om exakt vilken typ av innehåll som brukar trigga folk mer än annat, och jag är själv medveten om att jag reagerar exakt likadant. Men eftersom jag tänker efter och därmed insett att min reaktion är inlärd, och inte rationell, så kan jag förbi se det. Detta har lett till att jag faktiskt ofta skiter i normerna, lägger upp sådant innehåll ändå, i ren protest, bara för att jävlas. Varför ska jag anpassa mig efter andra när ingen annan vill anpassa sig efter mig? Jag är ju trots allt bara den där dumma autistiska lillpojken som inget fattar.
Men det som jag retar mig mest på, är faktiskt folks värdering av färger. Uppenbarligen går folk i taket och skriker sexualisering så fort färgen röd är inblandad. Jag lade till exempel upp den här bilden en gång, som ändå inte är riktigt lika vulgär som många andra, och dessutom mer geneomarbetad.
Jag hade förväntat mig att folk skulle reagera på posen, exponeringen av intima delar och uttryckssättet. De flesta gjorde mycket riktigt det, och det förstår jag. För den är väldigt vulgär. Men sedan märkte jag att flera personer reagerade mer på att hennes trosor var röda. Vadå röda, sa jag? Vad är problemet med det? Då var där någon stolle som idiotförklarade mig och sa något i stil med: ”Vadå? Låtsas inte om att du inte förstår att färgen på trosorna och poseringen påverkar.”
För det första, så anser jag visst att poseringen påverkar. Men inte färgen. Just färg är det mest irrelevanta jag känner till. Och många sa då till mig att rött är kärlekens och passionens färg, också vidare. Och det vet jag. Men jag hade inte den blekaste aning om att just färgen röd spelade roll överhuvudtaget. Jag har även senare i andra ämnen sett folk som i olika sammanhang pekar ut just den röda färgen i konstverk eller foton och anser att det blir mer ”vulgärt” på grund av det. Rött läppstift, röda trosor är tydligen big no no. Vissa har till och med skrivit att RÖD BAKGRUND gör en bild mer vågad. Och att då bli idiotförklarad för att jag inte känner till det, gör mig förbannad. Det är inte mitt fel att jag är rationell och de andra inte är det. Om dessutom ingen har berättat att färgen röd uppenbarligen är så otroligt triggande i vissa sammanhang, så kan ju jag inte veta det heller.
Och angående färgen röd. Här kommer vi in på del tre. Blodigt och våldsamt innehåll i filmer, böcker och spel. Jag har aldrig reagerat särskilt mycket på blod i sig. Men uppenbarligen finns det studier som visar att människans hjärna reagerar mer på just färgen rött. Därför upplever de flesta ofta att blod gör filmer otäckare. Och visst, det stämmer kanske till viss del. Men det finns saker som jag faktiskt tycker är värre och som inte censureras lika hårt. Body violence. Att det kommer blod verkar vara det som är mest avgörande för hur åldersgränser sätts. Men jag anser faktiskt att de mer utstuderade deatljerna är värre. Kroppar som stympas, vanställs, eller som förvrängs eller mosas. Kroppar som får stora otäcka sår. Inälvor, hjärnsubstans och liknande. Sånt tycker jag är värst av allt. Men det verkar inte vara lika avgörande för åldersgränser.
Filmen ”Kill Bill” är ett typexempel på detta hyckleri. Fightscenen där allting plötsligt blir svartvitt var dels ett konstnärligt drag av regissören Quentin Tarantino. Men det var faktiskt även ett sätt att förhindra en högre åldersgräns. Tarantino var orolig för att om scenen varit i färg, skulle den gå från R-rated till NC-17. Och jag bara: ”Eeeh, okej.” Menar de på fullaste allvar att blod blir mindre obehagligt bara för att det är svartvitt? Men de två absolut värsta scenerna i hela filmen, dels där huvudpersonen sticker ut en kvinnas öga, och dels där hon hugger av skalpen på en annan kvinna. Dessa två scener är ju värst av alla. Varför är inte de i svartvitt? Det är en sån sak jag retar mig på. Varför just detta besatthet av BLOD och RÖTT.
”Sagan om Ringen”-filmerna, som för övrigt är mina favoritfilmer, är ett annat exempel. De hugger av kroppsdelar till höger och vänster. Inga problem, tydligen. Men att det inte kommer en enda droppe blod när de hugger av något, det är för mig extremt konstigt och nästan lite löjligt. Det finns fler exempel. Star Wars filmerna undviker nästan alltid blod. Men att Anakin Skywalker bokstavligen blir bränd levande och helt vanställd, det är tydligen fine. Det är såna här saker som retar mig, för det makear absolut ingen sense alls. När ska folk censurera sånt som jag tycker är obehagligt? Eller ska jag behöva titta på ögon som sticks ut, bara för att andra regaerar mer på blod? Jag vill vara tydlig nu. Jag anser inte att det är obehagligt något av det. Och jag kräver inte att något ska tas bort. Jag anser bara att det finns en möjlighet att titta bort. Sluta censurera. Ha mer med blod. Kör på. Om folk är känsliga är det bara att titta bort eller kolla på något annat. Om vi ska börja censurera eller undvika känsligt innehåll så att verkligen ALLA blir nöjda, då hade vi inte haft mycket action kvar att titta på där hemma i TV-soffan.
Men nu kommer den fjärde delen, som inte har något med blod, trosor, sexuellt innehåll eller färgen röd att göra. Men det har med sociala koder att göra. Nämligen att föra andras talan. När jag jobbade på ett gammalt skitjobb, så var vi fyra stycken eller nåt sånt i min grupp. Övriga gruppen var dussintals samhallare som hade mage att gå fram till oss och gnälla på att vi inte får tillräckligt mycket producerat. För det första. That’s none of their business. Och för det andra. Vi var FYRA personer. Samhallarna var typ tjugo, minst! Jag förklarade då att en av oss har svårigheter, eftersom han har väldigt ont och därmed har svårt att fokusera. Han är dessutom rörelsehindrad, vilket inte gjorde saken lättare. Och då har dessa samhallare mage att säga: ”Blanda inte in andra. Han kan föra sin egen talan. Så gör man inte.”
Min spontana reaktion: ”Eeeeh, jo. Det gör man.” Det finns väl inget mer hederligt att föra någon annans talan. Men den andra av oss, som istället valde att säga att den rörelsehindrade personen gör för många fel. Ingen ifrågasatte honom, trots att det faktiskt var värre än det jag gjorde. Så uppenbarligen är det okej att prata om någon annan så länge man snackar skit om den, men om man för hens talan istället, ja, då jävlar är det plötsligt olämpligt. Hör ni hur konstigt det låter? Jag har råkat ut för samma sak även i andra sammanhang. Till exempel i sociala medier. När jag försvarar någon som får mycket skit, så får jag ofta höra, inte från hen, utan från de som angriper hen, att hen kan föra sin egen talan. Jaha, och? Det betvivlar jag inte för en sekund. Men jag för hens talan ändå. För jag gillar inte orättvisor.
Här kommer del fem. Det kanske mest ologiska och efterblivna som existerar. Den här besattheten av att inte nämna andra varumärken i Public Service, om det inte är av allmänintresse. Jag har kanske ett av de mest solklara exemplen. Låten ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, från Melodifestivalen, var tvungen att ändras när den gick vidare till Eurovision. För tydligen får man inte nämna andra företag. Det betraktas som ”smygreklam.” Det är så korkat så klockorna stannar. För det första så innebär reklam en direkt uppmaning att folk ska köpa en produkt. Att nämna en produkt är därmed inte reklam. Inte ens smyrejklam. Men då finns det ju tydligen de som tycker att denna så kallade ”smygreklam” går emot Public Service syfte att vara neutralt. Eeeeh. Nej. Ingen, absolut ingen drabbas negativt av att ett företag nämns i Public Service. Coca-cola drabbas inte av det. TV-tittarna drabbas inte av det. Ingen drabbas av det. Då kanske någon säger: ”Ja, men coca-cola kan ju gynnas av det.” Jaha, och? Den principen måste bort från public service, för den fyller ingen funktion alls. Tvärtom. Alla drabbas av den. I synnerhet konstnärlig frihet.
Ett annat solklart exempel var julkalendern ”När Karusellerna Sover.” Tydligen var det så kallad ”smygreklam” för att det gav en positiv bild av Liseberg, där den också utspelar sig. Jaha och vad är problemet? Exakt. Inget problem alls. Mer smygreklam tack. Mer konstnärlig frihet. Mindre censur. Mindre public service-noja.
Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jo. Vi med autism, eller åtminstone många av oss, känner faktiskt till mer sociala koder än vad många tror. Men vi kanske inte alltid förstår dem. Men vi förstår ändå mer än vad många tror. Vi kan lära oss koderna, och vi kan även i vissa fall lära oss förstå dem. Jag försöker alltid lyssna och göra vad jag kan för att inte bara lära mig koderna, utan även förstå dem. Ibland funkar det. Ibland inte. Jag är en bra bit på vägen och jag vill bli bättre. Men det finns vissa saker som går helt emot min logik. Jag har också mina sociala koder. Och många andra med autism har sina sociala koder. Det gör oss inte dumma. Och även om jag kan lära mig andra sociala koder, så har jag även förmågan att tänka utanför boxen och förbise dem. Jag har en förmåga att rannsaka mina egna känslor och försöka lista ut om de är logiska, eller enbart känslobaserade. Men vad vet jag. Jag är ju bara en lillpojke med autism som inte fattar något. 😉
Jag behövde verkligen raka mig igår och är förhoppningsvis färdig med synopsis till min bok. Utöver det har jag haft en bra helg. Nu har jag även duschat och ser framemot en ny arbetsvecka. Ja, jag vet att jag har mycket finnar. Det är nog ett resultat av all fet mat. Men nästa vecka är det dags att skära ner på sötsakerna. I bästa fall kommer jag lyckas klara mig utan sötsaker framtill lördag och det hade ju varit guld om jag klarat den utmaningen. Men det sagt önskar jag er en fin kväll och en bra nästa vecka! Kram! <3
Vill bara ge mig själv en liten klapp på axeln för att jag äntligen är färdig med synopsis till min fantasy-triolgi. Nu återstår den svåra biten. Att skriva trilogin också. Men jag är glad att jag för en gångs skull faktiskt skriver en symopsis först och inte bara ger mig in i berättelsen innan jag vet vad den ska handla om. Jag har tidigare påbörjat flera böcker, som jag sedan lagt på hyllan efter att jag kört in mig i ett hörn. Det har nästan uteslutande berott på att jag inte haft någon synopsis, utan bara improviserat. Men nu har jag en synopsis färdig och ser framemot att börja skriva på den också.
Detta var faktiskt den häftigaste demonstrationen jag nånsin sett! Aldrig sett en feministisk/vänster/antirasistisk demonstration med Samba-musik! All respekt för nationella kvinnodagen! Idag går våra tankar till världens kvinnor och den diskriminering de fortfarande lever med. Våld, löneskillnader, toxisk maskulinitet och dålig representation och orättvis maktfördelning. Jag är inte perfekt. Jag är ingen gentleman. Men jag kommer göra allt jag för att bli en bättre man.
Nu är jag i princip klar med en väldigt enkel sammanfattning av den berättelse jag ska jobba på hädanefter. Jag fick idén igår som en blixt från klar himmel. Den berättelse som jag tidigare gjort om om och om igen i flera har jag lagt på hyllan, för den funkar inte.
Men nu har jag faktiskt en riktigt bra synopsis att utgå från. Och jag ska fortsätta att förfina den de kommande dagarna. Är så himla nöjd och lättad. För det här skrivstoppet har tärt på mig länge. Nu har jag en story som faktiskt är enkel, unik, linjär och ett tema som jag aldrig trodde skulle dyka upp i mitt huvud. Jag satt och slipade på jobbet. Och sen bara kom en helt ny story från ingenstans.
Sedan har den växt och jag har skrivit ner allt för att kunna hålla i ordning på tankarna bättre. Är väldigt taggad på att börja på den. Troligtvis nån gång under helgen.
En personlig och sann historia om rasismen på arbetsplatsen här i Skåne.
Jag vill sätta en trigger warning för grova uttalanden som kan väcka starka känslor hos många.
Jag bor i Hässleholm och har med mina diagnoser haft svårt att få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Jag började jobba på Samhall ett tag, och efter det har jag fått temporära anställningar med lönebidrag på olika ställen. Ända fram tills i fjol när jag fick min första tillsvidareanställning. Dessutom på ett ställe med helt underbara chefer och härliga kollegor.
Men det har inte alltid varit så.
Jag vet att vi har mycket rasism här i Skåne. Jag vet inte hur det är i Stockholm eller Göteborg, men jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet. På Samhall jobbade jag en period med två riktigt grova rasister. En av dem var före detta militär, eller påstod det i alla fall. Han sa att han jobbat för FN. Bland annat under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet, där han och de andra FN-soldaterna kämpade mot talibaner. Jag tyckte det var lite komiskt och påpekade för honom att det inte fanns några talibaner i Balkankriget. De var i Afghanistan. Men han ursäktade sin uppenbara lögn med att man i vardagligt tal brukade kalla dem för talibaner där också.
Men han hade åtminstone fortfarande vapen, sa han, eftersom han ofta gick på prickskytte. När hans kollega sa att han gärna hade ställt upp som den nya lasermannen, så svarade han: ”Ja, jag har grejer till det, så det är bara att höra av dig.” Jag var lite för snäll då. Jag sa bara: ”Nää, så säger man inte”. Arbetsledaren, som jag förväntade mig skulle säga ifrån, sa istället. ”Men det hjälper ju inte, för det kommer ju hit nya i vilket fall.”
I flera dagar gick jag och grubblade på detta inför kommande möte. Skulle jag säga till områdeschefen eller skulle jag inte. På mötet bestämde jag mig sedan för att säga till? Jag namngav inte personerna först, men chefen gissade vilka de var, och jag sa, ”Ja, det är de.” Det betyder att hon var medveten om problemet med de två personerna sedan tidigare.
En gång satt han i fikarummet och läste nyheter på mobilen. ”Flyktingbåt förlist. Haha, hoppas de drunknade allihopa. Haha” sa han. Som om inte rasistiska kollegor var illa nog, så skulle det senare bli ännu värre. En rasistisk chef. Inte bara rasist. Han såg ner på svaga människor i största allmänhet. Detta var några år efter att jag slutat på Samhall och blev praktikant hos honom istället.
Jag står långt till vänster, har autism och beundrade Greta Thunberg, som också har autism. Men den här chefen däremot var hardcore rasist och allmänt fientlig mot folk. Han påstod att om man var intelligent och duktig på att jobba så behövde man inte vara med i facket, för facket var bara för ”vänsterblivna och lata människor som inte är bra på något.” Är man intelligent och inte vänsterbliven så är man inte arbetslös, för då ville alla arbetsgivare anställa en direkt. Alla som inte kunde få jobb var vänsterblivna och lata enligt honom.
Han arbetade tillsammans med sin sambo, som själv var invandrare från Kurdistan. Hon var mycket yngre än honom. Trots deras förhållande så var han rasist. Han sa att när han hörde om allt bråk i Malmö, så fick han god lust att åka ner dit och puckla på varenda ”bl*tte.” Han skämtade mer än en gång om att KKK inte alls var en förkortning för Ku Klux Klan, utan stod för de tre sakerna man fick köra över. Katter, kaniner och kurder. När han sa det, så blev hans kurdiska sambo irriterad på honom. Sedan sa han att om de inte dör så backar man med bilen och kör över dem igen. Och det skämtet drog han inte vid ett tillfälle. Utan vid två tillfällen. Han påstod att ”n*grer”, som han uttryckte det, hade lägre IQ och skämtade om att alla invandrare borde tvingas donera organ till välgörenhet.
Hans hat mot Greta Thunberg kände inga gränser. Han kallade ofta henne för Damp-Greta och sa att hon bara använde sina diagnoser som sköld för att folk ska tycka synd om ”den stackars mongoliden.” En gång sa jag till honom att jag har samma diagnoser som Greta och att jag tar det personligt när han kalla henne för Damp-Greta och mongolid. Han svarade: ”Jag skiter fullständigt i dina diagnoser. Hon är fortfarande Damp-Greta.” Och om jag minns rätt så sa avslutade han med orden: ”Ful är hon också.” Men jag är inte 100 procent säker.
Jag minns när han och en kollega skämtade med mig om att jag försvarar Greta bara för att jag är kär i henne och runkar till bilder till henne på toaletten och fantiserar om att dra henne i flätorna när jag sätter på henne bakifrån. Det var den låga nivån.
När vi skulle utföra ett arbete ute hos en kund en gång, så tyckte jag att hans instruktioner var otydliga. Han förklarade för mig flera gånger men jag förstod inte vad han menade. Jag blev helt uppgiven och slutade till sist att jobba och bara satte mig ned med mobilen för jag vågade inte fråga fler gånger hur jag skulle göra, för jag ville inte göra honom irriterad. På ett enskilt möte senare mellan oss två påpekade han det där med att jag satte mig med mobilen. Han sa att jag var lat och i det tempo jag arbetar kommer jag aldrig få en anställning om jag inte bättrar mig. Han sa till mig att jag fortfarande har för mycket Samhall i mig.
En gång fick jag nog av hans rasistiska uttalanden och bad om att få prata med honom privat på hans kontor. Jag förväntade mig att få sparken. Jag sa till honom: ”Jag har jobbat med många rasister men du är den värsta.” Då hånskrattade han. Men jag sa att om han inte slutar med såna uttalanden kommer jag kontakta facket. Då sa han att jag naturligtvis inte ska behöva må dåligt på hans jobb. Han lovade att sluta med såna uttalanden när jag var i närheten. Och då lovade jag att inte blanda in facket. Jag hade förväntat mig att få sparken efter att ha kritiserat honom på det sättet, men tyvärr fick jag inte det. Han påpekade samtidigt att facket inte hade kunnat göra något i vilket fall, men trots det sa han att han skulle sluta. Precis som om han innerst inne visste att han skulle kunna få problem med facket.
Men han höll inte sitt löfte utan fortsatte med samma rasistiska uttalanden som tidigare. Han sa ofta att han bara skojar och en gång sa han att han ofta tar i lite extra just när jag är närvarande för att retas lite med mig, för att han vet att jag har mina åsikter och att jag blir triggad av såna uttalanden. En gång när han drog ett lite halvrasistiskt skämt, sa han. ”Nej just det, Love är ju här, då får jag ju inte säga så!”
Han verkade samtidigt ha mindervärdeskomplex och sa flera gånger att när han köpte upp företaget ville han göra det till ett riktigt företag, men att det inte blev som han tänkt sig. När vi hade rast en gång, så gick han in i fikarummet där jag och mina kollegor satt, och sa så här: ”Jag köpte det här företaget för jag ville det skulle bli ett riktigt företag. Men om en seriös företagare skulle komma in här, så skulle han bara titta på er och skaka på huvudet.” Han sa så, till oss alla. Hans egna anställda. En gång sa han till mig att ”nu har du jobbat här en månad och du frågar fortfarande vad du ska göra varje dag. Du ska inte behöva fråga, du ska bara veta vad du ska göra direkt.”
Jag är glad att jag inte fick fast anställning där. Jag tror faktiskt att om han hade erbjudit mig ett fast jobb så hade jag tackat nej, för det skulle inte funka mellan oss. Jag vill inte gå till jobbet och vara förbannad på min chef varenda dag och låta honom förnedra mig. Så jag tror aldrig tidigare jag varit så tacksam över att jag aldrig fick en fast anställning där. Min praktik gick ut helt enkelt. Som tur är är jag på en mycket bättre plats nu. Mitt bästa jobb hittills, faktiskt.
Men det här är ett djupt rotat problem i Skåne. Jag vet inte hur det är för er uppåt landet. Har ni samma problem på arbetsplatserna där?
Det sjukaste var att jag senare fick berättat för mig att arbetsförmedlingen hade slutat skicka praktikanter till honom. Och ännu senare, berättade en kollega på ett av mina andra jobb, att hon hade hört talas om honom, och att han hade varit långtidsarbetslöshet i flera år innan han fick jobb på företaget där han senare blev chef. Det säger en hel del. Jag tror egentligen att han var en väldigt tragisk människa innerst inne, med mindervärdeskomplex. Och när han klev upp några steg på samhällstrappan så projicerade han sin egen skam på andra som var i samma situation som han en gång varit.
Jag skriver den här texten för att helt rakt och ärligt berätta och upplysa om hur allvarlig rasismen faktiskt är i Skåne. Men den här gången är det vad jag själv sett och hört. Inte från media. Enbart det som jag vet. Men nu vet förhoppningsvis fler.
Låten är på god väg att bli färdig. Men det kommer dröja länge innan ni får höra den. Tanken är nämligen att spela in ett helt album där låten ska förekomma. Eller rättare sagt, återinspela. För det är mest mina gamla låtar som jag ansåg förtjänade en remake eftersom jag har utvecklats så mycket rent musikaliskt.
Idag började jag känna mig konstig på jobbet, så när arbetsdagen var slut tog jag febern. Min normaltemperatur är ganska låg. Bara 36,3 grader eller något sånt. Därför krävs det väldigt lite för att jag ska bli dålig. Det räcker med 37 grader. När jag tog feber första gången låg det på 37,1. Äsch, det är väl inte så farligt, tänkte jag och ansåg att jag nog kunde gå till jobbet efteråt. Men någon timme senare hade jag 38 grader. Så om jag inte mår bättre imorgon lär det bli hemma som gäller.
Just nu har jag lagt mig tidigt för att sova, men passade på att kolla lite på min dator och på nätet och slösurfa litegrann. Till min stora förvåning såg jag att min video: ”All history related Sabaton songs in historical order” nu har fått exakt 666 visningar. För er som inte vet vad 666 är, så är det något med djävulen eller nåt sånt. Populariserat med Iron Maidens låt: ”The Number och the Beast.”
Ni kan se min video här om ni inte redan gjort det.
Nu orkar jag inte skriva mer, så jag önskar er alla en riktigt trevlig kväll och en god natt.
Jag har hållit på att spela in en låt ända sedan i söndags och pendlat mellan mitt hem och min familj, där jag förvarar mikrofonen. Men sången blir aldrig som jag vill och jag orkar inte hålla på med det mer, så jag kommer lägga musiken på hyllan nu ett bra tag, eller åtminstone sjungandet. Jag utvecklas ju aldrig i vilket fall och blir i princip aldrig nöjd.
Men nu är det helg och det är skönt. Har precis unnat mig lite asiatisk buffé och är mätt och glad och lätt att ha i huset. Nu funderar jag på att skriva lite på backstoryn till min bok som jag aldrig lyckas komma vidare på. Ursäkta att jag är lite bitter, men det är så det är. Imorgon ska jag träffa min bästa vän Timmy som kommer hit och sover över på natten mellan lördag och söndag. Det ska bli jätteroligt och jag ser väldigt mycket framemot det!
Med detta sagt önskar jag er alla en fin kväll och en trevlig helg! <3
Min min lilla jobbiga tid i livet har gått över. Men jag har kommit tillbaka i sötsaksträsket igen och mitt nyårslöfte är att dra ner rejält från och med den förste januari. Jag tänker inte låta mig själv äta mig till döds. För om jag fortsätter så här kommer jag säkert dö när jag är femtio. Och att dö… tja, det har jag inte tid med.
Men min höft har värkt nu i ett par månader på grund att jag har så mycket tics. Och min övervikt kanske bidrar till att den inte läker. Så jag måste verkligen gå ner i vikt och börja sköta min hälsa bättre.
Jag har också tillbringat de senaste dagarna med att göra en symfonisk cover på en mycket känd låt. Här kommer låten. Kan ni gissa vilken? Vad tycks
God kväll! Idag var sista dagen på jobbet det här året. I morgon ska jag hem till familjen för att hjälpa till med julstöket. Sedan ska vi ner till min moster och fira jul där. Det var samma ställe som vi var på när vi åt kräftskiva, som jag skriv om i somras på bloggen. Sist vi firade jul var vi också hos moster. Det var kul, så jag ser framemot att fira där igen.
Det går upp och ned med skrivandet. Men anyway. Min låt ”Thunder Rain and Wind” är nu släppt på de stora plattformarna ifall ni missat det. Ni kan höra den här på spotify.
Med detta vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år om jag inte skriver mer här i år. Kram på er!
Tjena! Jag gjorde en cover på soundtracket till Terminator 2: ”Judgment Day.” Lyssna på den här på Youtube.
Jag har för övrigt haft en period nu där jag är lite svajig i mitt mående. Men nu ser det ut som att det allra värsta är över. Har dock åkt på en ordentlig förkylning och där därför hemma från mitt jobb idag.
Jag fyller 30 år på måndag och ska därför på fest hemma hos familjen i Tyringe ikväll. Två av mina vänner kunde tyvärr inte komma eftersom det kom annat emellan, men däremot kommer min underbara kollega som jag tycker väldigt mycket om. Förutom det så har jag blivit färdig med backstoryn till min bok. Backstory är otroligt viktigt och det är nog på grund av att jag hoppat över den som mina böcker har misslyckats. Jag har kört in mig i ett hörn varje gång. Men detta gäller bara backstoryn som är viktig för boken. Det finns andra delar av backstoryn som ännu är oskrivna. Önskar er alla en fortsatt trevlig helg och kväll! Kram på er! <3
Jag tog till mig av tipsen från folk i en konstnärsgrupp och gjorde därför ett andra försök med min teckning på Lady Gaga. Den här gången färglade jag i datorn. Här kommer en jämförelse mellan de olika versionerna.
Här är originalet.
Här är min första version.
Och slutligen kommer min andra version som jag gjorde precis!
Här kan ni se alla tre bredvid varandra! Vad tycks?
Igår drabbades jag av en inre kris. Jag har länge varit bitter och desperat för att jag nästan aldrig skriver. Dessutom gjorde jag en teckning på Lady Gaga som enligt mig inte blev bra. Vad tycker ni?
Att teckningen blev så misslyckad blev droppen för mig. Det fick mig att må jättedåligt och jag ”bestämde” mig för att aldrig mer teckna och skriva igen. Men det dröjde inte så länge innan jag var back in business. Igår kväll gjorde jag den här lilla skissen. Det föreställer skurken i min bok som är både människa och maskin. Vad tycker ni om den?
Ikväll har jag duschat och ska förhoppningsvis skriva eller teckna lite igen innan jag går och lägger mig. Kram!
Så var äntligen flytten över. Eller nej, inte riktigt. Det är fortfarande vissa saker som ska packas upp och införskaffas. Men detta blir alltså officiellt första natten jag sover i min nya lägenhet. Den ligger bara ett stenkast från min tidigare lägenhet. Igår klippte jag mig, vilket verkligen behövdes. Därför passade jag på att ta en liten flyttselfie efter duschen också.
Jag har även fått tillbaka min dator som nu är lagad och redo att köra hårt med igen. Hela förra natten spenderade jag med att göra en ny utgåva av min populära video ”All History Related Sabaton Songs in Historical Order.” Sabaton har ju släppt ett nytt album, så då måste man ju lägga till fler låtar i videon, vettu. På grund av att min temporära lånedator hade begränsad kapacitet kunde jag inte göra klart den videon förrän igår när jag fick tillbaka min riktiga dator. Ni kan se videon här.
Jag har även äntligen pausat från backstoryn och börjat skriva på den faktiska boken för typ 1000:e gången i rad eller något sånt.
Men nåväl. Här kommer lite bilder från lägenheten.
Midgårds-tavlan bakom anslagstavlan.Ännu har vi inte packat upp alla lådor.Nyduschad och klar.Hallen.Köket.SovrummetVardagsrummet
Jag vill tacka min kära familj för hjälpen med flytten, att bära bort och bära ut alla grejer. Ni är guld värda! Kram på er! Ha en fortsatt fin helg!
Det ska bli kul att flytta men samtidigt befinner jag mig i en extremt tråkig fas. Nämligen att skriva backstoryn till min bok. Jag längtar så efter att bara kunna börja skriva på bokjäveln. Annars är allting helt ok. Jag får väl fortsätta med backstoryn nu. Trevlig kväll på er alla! <3
Jag måste börja skriva oftare på min blogg. Nu är jag tillbaka. Jag minns inte om jag har berättat att jag flyttar den 1 november. Då kommer jag bo i en tvåa istället för en etta, bara ett stenkast härifrån. Det ska bli najs! Utöver det har jag börjar fascinera mig för en viss filmserie och valde därför att rita huvudpersonen. Ser ni vem det är?
Ni får ursäkta mig för att jag glömde bort att skriva om den stora kräftskivan i augusti i år. Jag och familjen var hos min moster och vi hade även besök av flera andra gamla bekanta. Min moster och hennes man bor på en mycket gammal och fin gård i en liten by utanför Tyringe. Vilken säger jag inte, för jag glömde fråga dem om tillåtelse. Och den fina gården är så unik att bara ortnamnet hade underlättat för folk att hitta den.
Men de gav mig åtminstone tillstånd att lägga upp alla de fina bilderna jag tog när jag var hos dem. Ingen ville dessvärre vara med på bild. Det var längesedan jag njöt så mycket som jag gjorde den kvällen. Vi åt inte bara kräftor. Vi började dagen med lite välkomstsnacks – räksallad inrullad i någon sorts bröd. Sedan fanns där även en kex-variant av räksalladen. Och det var väldigt gott, det kan jag lova er. Och slutligen och sist det viktigaste. Kräftskivan. Vi åt alla kräftor men jag åt även räkmacka med ägg och majonnäs, samt svart kaviar. Ibland hade jag kräftstjärtar på mackan och ibland hade jag räkor. Ibland både och. Det var väldigt gott.
Vi sjöng snapsvisor, lyssnade på musik och allt däremellan. Jag testade till och med en cigarill, men jag fick sådan fruktansvärd hosta så jag var tvungen att gå iväg och dricka lite ur min alkoholfria cider. Några av oss åkte hem lite tidigare, för jag var ganska trött i slutet. Här kommer bilderna.
Min mosters hus. Min lillebrors flickvän råkade komma med på ett hörn på altanen, men det kan hon nog förlåta mig för.Min mosters äppelträd precis framför hagen.HagenMin mosters man har en verkstad där han lagar lite bilar från och till. Den här kräftskivan höll vi faktiskt i hans garage, som var noga rensat och inrett för att skapa en gemytlig stämning.Och här hade vi välkomstdrinkarna och väkomstsnackset.Så här såg snacksen ut.Så här såg det ut inuti garaget som var tillfälligt inrett för kräftskivan.Här skulle vi senare ställa alla kräftor och annan mat vi tagit med oss. Lägg märke till alla trädgrenar som dekorerade väggarna.Framsidan på mosters hus.Min mosters damm har jag många minnen ifrån. Det lilla trollet står fortfarande kvar där, vilket han gjort så länge jag kan minnas. Min moster är nämligen väldigt förtjust i troll och samlar på alltifrån böcker, till almanackor och prydnadssaker relaterade till troll.Det här lilla huset användes förmodligen förr i tiden för den äldre generationen att flytta ut, när deras barn blivit vuxna nog att ta ärva hemmet. Traktorn bredvid har fungerat så länge jag kan minnas.Ingången till stallet.Äppelträdet igen.En lite närmre bild på det lilla huset.
Hej på er! Sorry att jag inte hört av mig på ett tag. Men jag har haft fullt upp med massor av olika projekt. Alltifrån kartor, till musik och även lite teckningar. Så jag kände att det var dags att skriva här på bloggen igen.
Här är en av teckningarna jag gjort. Är hyfsat nöjd för en gångs skull.
Bilden är kraftigt inspirerad av ”Jack and Daxter.” Jag vet inte vad karaktären heter eller i vilken bok hon ska vara med men det ska kul att börja bolla med det så småningom. Men kartorna, de får ni vänta med att se. 😉
Har för övrigt lagt ner väldigt mycket tid på en låt som aldrig blir klar. Men nu verkar den börja bli färdig om inte alls för lång tid. Spännande va? 😉
För övrigt trivs jag som tillsvidareanställd. Den trädde i kraft efter semestern. Det är väldigt stort för mig eftersom jag aldrig varit tillsvidareanställd förut. Under mina nio år i arbetslivet har jag ständigt skickats mellan olika jobb med tidsbegränsade anställningar eller praktik, samt arbetslöshet mellan varven. Nu är det skönt att det äntligen är över och att jag äntligen kan känna mig trygg på arbetsmarknaden.
Ha en fortsatt trevlig helg allesammans och njut av det fina vädret! <3
Hej! Nu har jag badat tre dagar på rad i Malmö. I fredags och lördags blev det på ribban. Det var väldigt skönt. På lördagen var det så varmt att det nästan inte ens var svalkande. På söndagen var det Scaniabadet som gällde. Jag blev irriterad över att en kvinna blev bortkörd för att hon solat topless, trots att det inte finns några regler på Scaniabadet som förbjuder topless-bad. När jag gick hem från badet gick jag förbi badvakten som avvisat henne och sa: ”Jag ber om ursäkt. Nästa gång jag kommer hit ska jag ha behå för att täcka mina manboobs.”
När vi kom dit spelade jag in en liten annons. På skoj bara givetvis.
Början på semestern blev minst sagt turbulent på grund av att jag var tvungen att lämna in min datorladdare som hade lagt av helt. Och som om inte det vore nog så var jag även tvungen att lämna in min mobil på reparation för att den hettas upp så mycket.
Nu har jag en lånetelefon och det var många turer och mycket stress för att få den synkroniserad från den gamla. För att kunna skaffa bank-ID till lånemobilen måste jag gå till banken. Och för att kunna fixa bank-ID på banken måste man ha legitimation. Problemet var bara att mitt legg gick ut i februari… något som de upptäckte på banken när de skulle skanna kortet. Så… ja. Nu har jag bokat tid på polisen. Deras tidigaste lediga tid är den 16 juli. Så man får hoppas att jag inte hamnar i någon situation där jag måste visa mitt legg.
Men nu har jag äntligen varit på Ribban i Malmö och tagit sommarens första dopp. Det var definitivt inte varmt men den här sommaren verkar man vara tvungen att passa på när det är fint väder. Jag var dock bara i vattnet i ett par minuter. Här kan du se det. Min farsa filmade.
Sedan gick jag och pappa till Slottsparken och hade picknick med pannkakor som pappa hade bakat. Här tog han några bilder på mig.
På kvällen åt jag lite tapas igen.
Igår hälsade min bästis Timmy på mig och han sov över hos mig. Han stack ganska nyligen. Vi har spelat, kollat på film och tramsat oss som vi alltid brukar göra och det har varit jätteroligt. Tillsammans tog vi en liten selfie.
Med det sagt önskar jag er alla en trevlig kväll och en skön söndag! Kram på er! <3
Jag bestämde mig för att unna mig lite sommarsnacks att ha när jag skriver på backstoryn idag. Det fick bli tapas bestående av oliver, vindruvor, ost, kex och pepperoni. Perfekt Till det dricker jag en cola. Kan inte bli mysigare. Jag konsumerar det faktiskt just nu medan jag skriver det här inlägget. Perfekt start på semestern. Kram på er alla! <3
Jag såg precis en av mina favoritvideor på youtube igen. En liten gris, eller nej, en ganska stor gris, som vaknar upp av att husse lägger en kaka framför den den. Sedan åt grisen upp kakan.
Så himla gulligt!
Nackdelen är bara att jag blev sugen på en kaka nu också och affärerna har stängt. Får väl gå upp och unna mig lite kakor och ett glas mjölk imorgon kanske.
Idag är jag på grillfest med familjen hemma hos deras vänner i Tyringe! Innan idag spelade jag in en refräng i ett väldigt högt tonregister och är nu ganska så slut i halsen.
Men det lär snart gå över så jag kan spela in resten under kommande dagar. Jag håller nämligen på att göra en nyinspelning av mina fem gamla album som jag tog bort från nätet för längesen. Nu när mitt sound och min sång blivit bättre så känner jag att det är dags att göra dessa drygt 50 låtar rättvisa. Många av dem skrev jag redan 2016.
Hejsan! Det var snart en månad sedan jag gjorde ett inlägg här. Så nu är det dags igen. Jag tänkte börja med att berätta om läget. För någon månad sedan fick jag reda på att jag ska få min första tillsvidareanställning någonsin i hela mitt liv. Jag blev så glad över det, eftersom jag under mina nio år på arbetsmarknaden enbart haft tidsbegränsade anställningar. Det är också en trygghet. Nu slipper jag oroa mig och stämpla in till A-kassan var och vartannat år. Jag har dessutom pengar så jag klarar mig, till skillnad från när jag är arbetslös. Jag är tacksam över mina chefer och mina kollegor och väldigt stolt över mig själv.
Utöver det fick jag ännu en artikel publicerad i tidskriften ”Bjäre Anor” som jag har kontrakt med sedan ett år tillbaka. Det är en tidskrift om historia. Och med jämna mellanrum hör redaktören av sig och undrar om jag kan skriva någon artikel åt dem. Den här gången handlade det om medeltida sjukdomar. Nästa inlägg kommer jag lägga upp den artikeln här!
Den här bilden är för övrigt tagen i min farsas lägenhet i Malmö. Jag kom hit igår och idag har jag varit i slottsparken och skissat lite på mina teckningar. Men musiken går trögt. Tecknandet går trögt. Skrivandet går trögt. Hoppas jag kommer igång på riktigt snart! Jag vil önska er alla en fortsatt trevlig och en glad sommar! Kram! <3
Stort, stort tack för all respons på mina två västkust-teckningar! Både demo-versionerna och de färdigställda! Här kommer ett litet klipp som visar hur det gick till. Bakgrundsmusiken skrev och komponerade jag på några timmar enbart för att den skulle vara med i den här videon. Det har varit en synnerligen kreativ långhelg, där nästan all min vakna tid ägnats åt de här två teckningarna, samt musiken, som jag gjort bara idag. Jag har ätit och sovit för lite, men nu hoppas jag äntligen kunna slappna av och köra på med livet som vanligt igen! Kram på er!
Efter två dagar nästan helt utan mat och ständigt redigerande har jag nu blivit klar med två teckningar. (Tror jag i alla fall).
Detta föreställer en vän till mig. Jag frågade henne om jag kunde få rita henne i baddräkt. Hon tyckte det var ok och hon gillade den. Jag frågade om jag även kunde få lägga upp det här och det tyckte hon var okej. Jag har arbetat i Paint . net i tre dagar med både begränsad sömn och mat. Jag har använt olika former av lager. De olika lagren är tecknade på enskilda papper och sedan fotograferade. Jag har också ”fuskat” lite genom att korrigera hennes proportioner och poser.
Sammanlagt rör det sig om olika bildmaterial som motsvarar över 2 GB, vilket är samma nivå som en video på 20 minuter med väldigt bra kvalitet. Kanske måste börja sänka bildkvaliteten och upplösningen när jag redigerar bilder.
Miljöerna ska föreställa Bohusläns västkust, där jag var i somras. Senare ska ni även få se en video som visar hela processen. Vad tycks? Skriv gärna era synpunkter i kommentarsfältet. <3
Hej! Jag ber om ursäkt för att jag inte lagt upp någon påskhälsning, trots att jag haft tid att lägga upp annat. Anledningen är att jag firat påsk och ägnat påskhelgen och föregående dagar åt att ta det lugnt och enbart göra det som jag mår bra av. Anledningen till detta är att jag sjukskrev mig i tisdags för en smärre depression. Den brukar komma efter mina hypomaniska faser. Jag har därför tillbringat dagarna innan och under påskhelgen att återhämta mig.
Vad gjorde jag då under påsken? Jo, jag besökte pappas nya kolonilott i Malmö och där grillade vi på fredagen. Så man kan säga att fredagen blev påsken för oss. På lördagen tog vi det mest lugnt. Så något traditionellt påskfirande kan man ju knappast säga att det blev, men det var extremt trevligt och mysigt ändå.
Samtidigt har jag kommit igång med skrivandet på allvar… och som vanligt… skrotat min roman IGEN. Men jag är nöjd med idéerna i den. Det är bara att jag ska skriva om den med bättre kvalitet. Nu ligger jag här i sängen och ska snart sova.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så såg jag och Milou på live action-versionen av ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” Vi hade båda mycket låga förväntningar och det var också därför vi gick för att se den. Ibland kan det nämligen vara underhållande att se en riktigt dålig film. En film som är så dålig att den blir bra. Men innan jag ger mig in i recensionen vill jag bara ge er lite kontext och bakgrundsinformation.
Ni känner alla till ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” En gammal tysk folksaga sammanställd av Bröderna Grimm på 1800-talet. Sagan går dock längre tillbaka än så. Bröderna Grimm skrev nämligen inte berättelserna själva. De snarare åkte runt i byarna och samhället och samlade in material från olika folksägner och sagor som aldrig tidigare skrivits ner, utan enbart förts vidare muntligt. Tack vare Bröderna Grimms mödosamma arbete med att skriva ner alla dessa sagor, lever de vidare än idag. Några andra exempel på Bröderna Grimms sagor är ”Mästerkatten i Stövlar”, ”Rumpelstiltskin” (Bullerskaft), och många fler. Men deras mest kända är ”Snövit och de Sju Dvärgarna.”
Jag tror inte ens jag behöver berätta om handlingen i Disneys tecknade version från 1937, för den har nog alla hört om eller sett. Men vad som gör den filmen så intressant är att det var Disneys första tecknade långfilm. Dock var Disney inte först med tecknade långfilmer om man räknar in svartvita filmer. Redan 1917 hade den argentinska animatören Quirino Cristiani gjort en tecknad långfilm vid namn ”El Apóstol”. Däremot gjorde Disney den första tecknade långfilmen som var i färg.
Även om Disneys tecknade version blivit en klassiker, så lär samma sak inte ske med live action-versionen. Filmen är en av de mest hatade i världshistorien. Det kan man bland annat se på Disneys trailer på Youtube, där antalet gillamarkeringar bara är några tiotusentals, medan ogillamarkeringarna är hela två miljoner. Jag ska dock vara ärlig. Jag tycker att folk hade väldigt förutfattade meningar som ogillade trailerna långt innan filmen ens hade kommit ut. Man ska inte döma en film för trailern.
Filmen har framförallt fått kritik för tre saker.
1. Att den är så kallat ”woke.” Tydligen retar många upp sig på att man ändrar ras på några karaktärer hit och dit. Till viss del kan jag i många fall förstå den kritiken, då den här idén om att byta ut karaktärers hudfärg i olika remakes beror på en enda sak. Nämligen att vara inluderande. Det är väldigt genomskinligt. Samma sak gällde Amazons ”The Rings o Power.” Och missförstå mig inte. Jag tycker det är jättebra att det finns karaktärer med olika hudfärg och bakgrund i böcker, filmer och spel. Men det måste finnas en viss logik och genuinitet i det också. Enda anledningen till att de byter hudfärg på karaktärer är just för att de vill byta hudfärg på karaktärer. Att göra en skådespelare svart enbart för att hen ska vara svart är inte trovärdigt. Skriv en egen story istället. Med det sagt hade jag inga problemen med att de gjorde jägaren svart i den nya Snövit. Det hade jag noll problem med. Det makear sense ändå, liksom.
2. Att dvärgarna var datoranimerade. Den kritiken håller jag med om. Och där kommer vi återigen till att vara inkluderande. Använd riktiga kortväxta istället. Däremot har jag faktiskt inga problem med hur de var animerade, som många andra har. Det är mer av moraliska och logiska skäl. De hade inte behövt göra dem i datorn. Det hade varit så mycket bättre och enklare att ha riktiga skådespelare. Det är inte särskilt sjyst mot kortväxta att neka dem representation i filmen. Framförallt med tanke på att Disney gör allt de kan för att framstå som så inkluderande som möjligt.
3. CGI. Dvärgarna och djuren har mött massiv kritik för att de är dåligt animerade. Jag håller dock inte med om det. Det är inte bra, men inte dåligt heller. Jag skulle snarare säga medelmåttigt. Jag stör mig mycket sällan på CGI och tycker nästan att det verkar ha blivit en hobby för folk att hata allt som har med CGI att göra. Jag förstår inte vad allt det här CGI-hatet kommer ifrån.
Så! Låt oss nu börja med recensionen.
Filmen har alldeles för långa och för många musiknummer. Man märker att de har satsat hårt på dansnumren, men det betyder inte att resultatet blev bra. Koreografin är helt okej, men det känns så överflödigt med alla dessa sånger som utgör typ 99,99 procent av filmen. De för dessutom sällan handlingen framåt, vilket de alltid gjorde i de stora klassikerna.
Skådespelet var faktiskt dåligt. Den enda jag tyckte gjorde någorlunda bra ifrån sig var ”prinsen”, som de av någon anledning gjort om till tjuv i den här versionen. Jonathan hette han. Armborstdvärgens skådespel var en katastrof och Gal Gadots insats som den onda drottningen var också dålig. Rachel Zeglers insats som Snövit var ”okej.” Och när jag säger ”okej” är jag ändå väldigt snäll.
Vissa av kostymerna var bra. Andra var helt horribla. Drottningens andra outfit såg ut att vara köpt på Buttericks och Snövits klänning var nästan lika dålig. Statisternas klädsel var dock ganska bra. Slutet av filmen var katastrof. När de sju dvärgarna begav sig till slottet för att hjälpa Snövit att slåss mot drottningen, så förväntade man sig en fajt. Istället lyckades Snövit övertyga alla vakter om att gå över till den goda sidan, vilket inte alls skedde på ett naturligt sätt. Summa summarum. Drottningen är den enda onda karaktären. Alla andra ”bad guys” är bara lättlurade. Frågan är bara hur ett ondskefullt mastermind som drottningen lyckades hålla ihop ett helt kungadöme, när soldaterna inte ens klarar av att stå emot de fina orden från EN ENDA person. Snövit då alltså. Dvärgarna deltog i princip aldrig i den så kallade ”striden”. När den var över hade de redan intagit slottet.
Ett annat lågvattenmärke var dvärgarnas, i synnerhet Butters karaktärsutveckling. I den gamla versionen från 1937 blir Butter otroligt ledsen när Snövit dör och börja gråta. Nu gråter han bara litegrann. När Snövit återupplivas av prinsens, eller förlåt, tjuvens, kyss, så reagerar nästan ingen av dvärgarna särskilt mycket. Jag hade gärna sett att de förtydligade Butters utveckling från en otrevlig surgubbe som hatade Snövit, till en betydligt trevligare person. I den här filmen gråter han bara litegrann och reagerar nästan inte när hon vaknar.
Jag gillade dock konceptet med Toker. Ett koncept de tyvärr inte satsade tillräckligt mycket på. I originalet är det ingen som bryr sig om att Toker inte kan prata. Inte han själv heller. I den här versionen däremot, märker man att han har komplex för att han inte kan prata. När Snövit ser honom för första gången och frågar vem han är, försöker han prata, men han kan inte. Men i slutet när det väl kommer till kritan, så börjar han plötsligt prata. Jag gillar konceptet, men jag anser att han borde ha mycket svårare att få fram orden. Han började prata helt plötsligt utan att behöva kämpa fram orden. Det hade också varit mer intressant om man faktiskt hade fått se lite flashbacks som visar VARFÖR Toker inte kunde prata. Har han upplevt något trauma eller liknande? Det vore också intressant med en liten backstory till Butter. Jag tror inte att han blev så sur och otrevlig utan orsak. Betyder det att vi kommer få se detta i framtiden? Nej. Så klart inte. Disneys floppade totalt med den här filmen och skulle aldrig vara så dumma att de lade ner energi på en spinoff. Men ärligt talar så skulle det inte förvåna mig heller, för filmen bygger till och med upp till en uppföljare. Det nämns att drottningens kungarike är i krig mot ett annat kungarike. Kommer vi få se en uppföljare om det? Nej, så klart inte. Varför göra en uppföljare till en film som alla hatar?
På grund av filmens totalt komersiella misslyckande, så hade jag och Milou nästan hela biografen för oss själva. Där fanns EN banrfamilj. Det var typ det. När vi kollade olika biljettider så märkte vi att enbart en handfull platser var sålda. Detta har också uppmärksammats mycket i media. Av hundratals platser var det bara typ fyra stycken som var upptagna. Och detta mönstret är återkommande i hela landet just när det gäller Snövit.
Milou skrattade åt hur usel filmen var flera gånger. Men om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt inte att filmen var helt åt helvete. Den var faktiskt helt okej att titta på. Det gjorde mig besviken, för både jag och Milou hade förväntat oss en film som var så dålig att den blev bra. Nu vill jag också påpeka att filmen verkligen inte var bra i mina ögon heller. Jag menar bara att allt detta ramaskri är överdrivet. Den var faktiskt inte så dålig som många tycker. Jag ger filmen fyra av tio. Sådär. Come at me. Hata mig hur mycket ni vill. Men det är min åsikt i alla fall och det står jag för.
Hej! Long time, no see! Jag har haft en vän som sovit över hos mig i tio nätter. Hon heter Milou och jag skrev om henne för över ett år sedan i samband med att jag träffade henne senast. Ni kan läsa inlägget här.
Det var efter hennes 30-årsdag som vi bestämde oss för att träffas. Vi hade väldigt roligt! Milou ser mig som en lillebror och jag ser henne som en storasyster. Milou blev dock förkyld under sin vistelse här. Därför var det extra viktigt att jag pysslade om henne. Hon var tvungen att ligga och mysa ner sig på bäddsoffan ganska ofta. Och då fixade jag lite godsaker åt henne och pysslade om henne. Milou gav mig också en present. Nivea Skincare. Jag har länge haft problem med finnar och pratat med Milou om det och hon gav olika tips åt mig. Dagen efter när jag gick hem från jobbet möttes jag av att hon köpt Nivea Skincare åt mig.
Påväg för att beställa pizza och kebab.
Vi har ätit gott, sett på tre riktigt dåliga filmer. Det är nämligen så att jag och Milou älskar att kolla på riktigt dåliga filmer för att analysera och skratta åt dem. Ju sämre desto roligare. Först såg vi ”The Room”. Ett halverotiskt kärleksdrama från 2005. Filmen blev känd i hela världen för hur dålig den var.
Utöver det har vi ätit gott. Alltifrån kebab, till kyckling, från lövbiff till laxfilé. Fint ska det vara. Milou har också arbetat med sitt skolarbete. Hon går modistutbildning. För er som inte vet vad modist betyder, så innebär det kortfattat hattmakare. Milou syr fantastiska kläder, i synnerhet hattar, men även blusar, klänningar, kjolar, tja, allt möjligt. Hon har även gjort fantastiska skisser. Hon är således en mycket mångfacetterad och begåvad kvinna. Vi har även haft givande diskussioner om alltifrån politik till religion och ibland bara allmänt trams.
En febrig Milou myser ned sig i bäddsoffan. Jag frågade naturligtvis henne om tillstånd att få lägga upp bilden.
Den näst sista kvällen tittade vi på ”Mufasa”. En live action-spinoff på Lejonkungen. Den var en riktigt dålig och vi älskade den för det. Och gissa vad vi såg på bio kvällen efter? Mmm, just det. Den ökända ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” Och som ni nog redan listat ut. Inte den tecknade, utan live-action-versionen. Jag blev dock väldigt besviken på filmen, eftersom den inte var så dålig som jag hoppats på. Den var inte bra, men inte katastrof heller. Jag tycker att det blivit lite hysteri kring den filmen. Handen på hjärtat. Den är faktiskt inte så dålig som alla tycker. Men det är min personliga åsikt. Milou höll inte med mig där. Hon älskade den och skrattade flera gånger åt eländet.
En viktig sak som Milou förklarade för mig angående författandet är vikten av att tänka ut sin målgrupp. Jag har alltid trott att ju bredare målgrupp desto bättre. Men tydligen är det tvärtom, vilket är intressant. Hon gav mig även andra tips på hur man bygger upp sin story och sina karaktärer och vi satt ganska länge och bollade olika idéer med varandra kring skrivandet. En av de viktigaste sakerna hon sa var nog att jag ska släppa idén om en bestseller helt och hållet. Det tankesättet har begränsat mig i halva mitt liv. Jag måste lära mig att leva här och nu, ha realistiska förväntningar och att skriva mer för min egen skull.
Laxfilé! Mums! Milou fick ugnsbakad och jag stekt!
Sista natten satt vi och skrattade åt alla dumheter vi gjorde när vi var små. Vi öppnade också upp oss och pratade om saker vi gjort som vi skämdes för och det var faktiskt skönt att höra från någon annan att man inte är ensam om att ha gjort summa saker och att man inte ska döma sig själv för gamla synder.
Stort tack Milou för den underbara veckan! Eller lite mer än en vecka faktiskt. Jag kommer senare även att skriva en recension av Snövit.
Youtube har nu besvarat min överklagan och tyvärr. De kommer inte återställa min kanal. Så jag skapade en ny. På den ska jag vara mer försiktig med vad jag lägger ut. Ni kan prenumerera på den via den här länken.
Överlag så mår jag faktiskt skit över att min älskade youtubekanal som hade 200 000 visningar och 400 prenumeranter och som jag haft i över tre år, nu är borta. Jag har sådan fruktansvärd ångest. Det kommer ta tid innan det lägger sig. Därför ber jag nu er alla som kan, att gå in och prenumerera på min nya kanal, så ni kan stötta den och få den att växa!
Hej på er! Goda nyheter! All min musik är tillbaka på Spotify och alla andra stora plattformar! Men det kan dröja något dygn innan de syns igen, så ni vet. Och det är inte allt! Den 31 januari, alltså om knappt två dagar, släpps min låt ”Jimmie Åkesson!” Ni kan spara den i förväg här!
Jag vill också meddela lite sämre nyheter. Igår sjukskrev jag mig på grund av psykisk ohälsa. Det har varit för mycket helt enkelt. Men jag hoppas jag kan vara tillbaka på måndag.
Hej! Jag har ju faktiskt glömt skriva att jag fyllde tjugonio år den förste december. Just nu arbetar jag för fullt med backstoryn, tidslinjen och kartorna till mina eventuella böcker. Idag har jag nästan gjort klart en liten teckning som föreställer ett levande berg. Mina förväntningar är mycket låga men jag hoppas att det åtminstone blir lite bra. Det är bara färgläggningen kvar i princip. Vad tycks?
Idag har varit en tuff dag. Som jag tidigare skrivit här på bloggen så dog min mormor för lite mer än en månad sedan. Idag var det begravning. Jag och familjen tog farväl i kapellet på kyrkogården. Efter det åkte vi till ett fint litet café och åt räkmacka och sedan prinsesstårta. Jag bröt mitt löfte till tandläkaren och drack faktiskt lite coca-cola till fikan, eftersom detta var vid ett speciellt tillfälle. Och jag ska inte ljuga. Jag tog en burk ikväll till maten också. Det fick bli lövbiff idag och pommes idag. Fint ska det vara.
Sorgen är tung. Men samtidigt är det en lättnad att begravningen, som vi alla gått och varit nervösa över, är över, och att vi alla tagit slutgiltigt farväl av mormor och låtit henne gå vidare till livet efter. Mormors urna ligger begravd någonstans på kyrkogården. Men den exakta platsen är enligt hennes önskan hemlig. Jag vet inte varför, men jag tror det har att göra med att hon var en väldigt enkel och ödmjuk person och inte gillade så mycket pamp och utsvävningar. Eller så kände hon kanske bara att hon inte kan få frid om folk vet var hon ligger någonstans.
Jag vet inte vad det kallas. Men eftersom hon vill hålla sin viloplats anonym så finns det en liten ring i kyrkogården som är allmän minnesplats. Där hade de ställt fram blombuketter, hennes porträtt och alla banderoller och kort med avsked från oss. Dit kan man gå för att visa vördnad, till exempel på allhelgonaafton.
Tack för allt Asta, min kära mormor. Vila i frid. <3 <3 <3
Igår natt gick min mormor bort. Jag kan fortfarande inte förstå det. Det är en sån oerhörd sorg. Men det var en befrielse för henne att få somna in, för hon var så svårt sjuk. Det hade inte varit ett värdigt liv om det skulle fortsätta som det gjorde. Men det är klart att det inte tar bort den oerhörda sorgen som vi känner inom familjen.
Mormor var alltid mormor. En ordentlig kvinna som lagade god mat och bakade bröd och bullar. Hon hade alltid kardemumma i bullarna istället för kanel. Och när jag hälsade på mormor och morfar brukade jag doppa bullarna i coca-cola. Varje år var det mormor som bakade vårt julbröd. Det var svårt att finna liknande bröd i affären. Det närmsta som fann var halländskt lantbröd. Men det var så degigt. Mormors julbröd var mer kompakt och torrt, precis som det ska vara när man ska ha julskinka. Men den sista julen blev det inget bröd, för då hade hon blivit så sjuk.
Mormor hade ett speciellt skratt. Oavsett om morfar hade dragit en fräckis eller om jag sagt något roligt. Hon hade alltid samma skratt. Man kände igen det direkt. Till och med i slutet av sitt liv, så var hennes skratt likadant.
Hon var också en snäll och omtänksam människa. Ibland var hon för snäll. Hon blev nästan aldrig arg, men när hon väl blev arg, då kunde hon bli riktigt arg. Och då var det befogat. Du är oerhört saknad och vi kommer alltid minnas dig för den du var. Alla minnen vi hade med dig, dina bullar, ditt bröd, din omtänksamhet och mildhet, samt ditt varma fina skratt.
Dessa ord har ni nog alla hört. Det kommer från Mattis i ”Ronja Rövardotter” när han sörjer Skalle-Pers bort gång.
Och idag var det vi som fick ett sådant besked. Mormor gick bort i natt. Sorgen är enorm hos oss alla. Samtidigt är vi lättade över att hon äntligen fick somna in och slippa plågas så som hon har gjort de senaste månaderna. Det var skönt för henne. För det som hon gått igenom, det var inget liv. Och om hon hade levet ett par år till, då hade hon fått ligga i en säng, inte kunnat föra sig eller äta eller prata eller ens komma ihåg våra namn. Trots att sorgen är tung, så inser vi alla att vi inte behöver gå och oroa oss och att mormor är på en bättre plats nu. Hon dog i sömnen, vilket kanske är det mest fridfulla sätt att dö på.
Idag ska jag dessutom gå på min undersökning. Jag är 99,99 procent säker på att det inte är tarmcancer, men när det gäller blödningar så undersöker de för tarmcancer på rutin. Jag är nervös för det kommer kännas såååååå pinsamt. Men nu är det som det är.
Jag har tre stora problem nu som bekymrar mig. Min styvmamma, min mormor och mig själv. Vi börjar med min styvmamma.
Hon fick cancer igen för ett par månader sedan. Den här gången är den obotlig, men jag vill också vara tydlig med att det är en sån där typ av cancer som kan hållas i schack ganska bra med rätt bromsmediciner och sånt. Hon mår för tillfället bra, även om det går upp och ned just nu. Och det känns betryggande. Hon kanske har fem eller tio år kvar till, liksom. Men oavsett så är hennes liv förkortat och det är hemskt. Men vi var alla oroliga i början för att hon kanske hade några veckor eller någon månad kvar, men vi hade fel. Cancern visade sig, trots sin aggressiva obotlighet, vara ganska lätt att hålla i schack.
Sedan har jag min mormor, som sjuknat in igen och just nu ligger medvetslös. Jag skrev i ett tidigare inlägg att hon mirakulöst nog överlevt ett stort andnödsanfall för någon månad sedan. Vi var fullständigt övertygade om att hon skulle dö och samlades nästan hela släkten för att ta farväl. Men hon överlevde. Men nu är det annorlunda. Läkarna säger att chansen att hon vaknar igen är obefintlig. Men hur hemskt det än låter, så är vi alla i familjen överens om, att det bästa för mormor och för oss alla hade varit att få somna in lugnt och smärtfritt. Hellre det än att hon ska plågas och bara blir sämre och sämre, både mentalt och fysiskt.
Slutligen har jag även mig själv att oroa mig för. Jag vill inte gå in på detaljer, men jag har haft blödningar under en längre tid och har därför bokat tid för läkarundersökning om eventuell tarmcancer. Jag har flera symptom, men vill även förtydliga att sannolikheten är otroligt liten. En god vän förklarade för mig att genomsnittsåldern för tarmcancer är 70 år och att bara fem procent av de som diagnosticeras är under 50 år. Dessutom är mina symptom även vanliga i samband med hemorrojder och liknande saker. Och det är ju inte farligt. Men jag ville ändå vara på den säkra sidan. Vårdcentralen kallade mig till undersökningen. Undersökningen kommer inte vara trevlig och jag tror inte jag behöver förklara varför, för det fattar nog alla ändå. Så jag är mer nervös inför undersökningen i sig än för cancern.
Det var inte bara blödningarna som fick mig att undra över tarmcancer. Jag har även haft feber som gått upp och ned på kort tid och senast idag fick jag ett blodsockerfall på jobbet. Feber är också vanligt vid tarmcancer har jag för mig. Men jag hoppas att det är en slump.
Så det är så det ligger till. Det är tråkigt när ens nära och kära blir sjuka eller dör. Oavsett om det är ålder eller sjukdom som tar dem, så är det jobbigt.
Ikväll ska jag försöka komma igång med omskrivningen av min bok och kanske till och med göra en liten teckning som jag funderat på ett tag. Ha en fin vecka. Kram! <3
Jag gick hem från jobbet idag. Redan förra veckan fick jag feber. Det var ganska mild feber, men jag är extremt känslig och har ganska låg kroppstemperatur. En grad för över normalt räcker för att få mig klubbad. Jag är ganska bra på att känna efter om jag har feber.
Ett varningstecken är ständig trötthet, oavsett sinnesintryck, näringsintag eller kroppsställning. Oavsett om jag bara sovit två timmar, så är jag aldrig trött stående eller gående. Jag kan nästan bara bli trött när jag sitter eller ligger ner. Och vanligtvis hjälper det med lite mat eller att jag börjar tänka på eller göra sånt som intresserar mig. Men det finns ett undantag – feber. Jag har sällan hög feber, men blir väldigt påverkad bara av lite feber. Jag brukar även ha det ganska kort period. Om jag börjar få feber på kvällen, så når det sitt klimax dagen efter och nästa dag är jag vanligtvis okej.
Det som varit ovanligt med min feber den här gången är att jag från dag till dag växlat mellan feber och normaltemperatur. Dagen efter att jag gått hem på grund av feber, kunde jag gå till jobbet igen. Nästa dag hade den ökat igen. Sedan någon gång i helgen har jag också haft ont i halsen. Det blev värre och värre och idag blev halsontet som värst. Jag sjukskrev mig och har inlett en kur på houngsvatten med citron. Det känns lite bättre nu, men jag lär nog bli hemma imorgon också. Igår kväll kom dessutom febern tillbaka. Och imorgon är den säkert borta igen. Och så håller det på.
Så jag har suttit hela dagen inomhus, trots att jag så gärna vill gå ut och ta lite friskluft innan det blir mörkt. Men jag kan inte gå för långt, eftersom det inte ser bra ut när man är sjukskriven. Dessutom är jag så in i helvetes sugen på sötsaker. Jag har inte ätit mycket sött alls idag. Det vill jag inte förstöra. Så nu sitter jag inne och försöker behärska mig och övervinna mitt sötsug. Och det bästa sättet att göra det, är att göra roliga saker.
Här är till exempel ett nytt språk jag har påbörjat.
Varannan rad är mitt nya alfabet och varannan rad är motsvarigheten på vårt vanliga latinska alfabet.
Jag skrotade min roman ännu en gång, men det verkar som att jag kommer längre och längre för varje gång. Nu ska jag inte göra om samma misstag. Jag ska skriva en sammanfattning av handlingen INNAN jag börjar skriva på boken. Att jag inte gjorde det innan var ärligt talat korkat. Ha en fin kväll, gott folk!
Jag känner att det är dags för att skriva lite mer på bloggen nu. Jag har inte skrivit något här sedan min videologg för nästan tre veckor sedan. (Räcker det ens). I alla fall… Den första jobbveckan gick bra, men nu är jag äntligen hemma. Det är helg. Hurra!!! Jag tvingades dock gå i regnet och bli genomblöt. Och som om det inte vore nog, så är jag hungrig och glömde handla. Men visst är det lite mysigt när man ligger hemma med datorn i sin säng och samtidigt har balkongdörren lite öppen så att man hör regnet utanför. Jag måste bara vänta på att regnet lägger sig, så jag kan handla.
Sen får vi se hur det blir med skrivandet. Jag hoppas kunna komma igång igen idag, men det skär i hjärtat att behöva skrota min bok IGEN. Återigen så håller den inte. Jag har under de senaste dagarna utvecklats i mitt skrivande och har fått bra idéer som jag inte haft innan. Så jag ska återigen börja om från början och skriva en bättre version. Men det var ändå synd, eftersom jag kommit så långt på så kort tid.
Igår var inte en vanlig dag. Vi åkte ut på en lång biltur över norska gränsen. Det var spontant. Det var först tänkt att vi skulle åka till det lilla samhället Strömstad. Men vi bestämde oss för att åka till Norge först och sedan Strömstad på vägen hem. Min pappas farfar var med och byggde den gamla bron som gick över gränsen mellan Sverige och Norge, så pappa lade ner mycket tid på att försöka hitta den bron. Vi körde nämligen på den nya bron, som låg bredvid den gamla.
Efter en kort biltur kom vi till Fredrikstens Fästning, där Karl den XII blev skjuten till döds den 30 november 1718. Det var en fantastisk upplevelse. Jag filmade varenda kanon, vartenda monument och varenda liten mur och byggnad. I slutet gick jag fram och filmade det norsk-svenska monumentet över Karl XII. Det var faktiskt en mäktig känsla, till och med för en republikan som jag.
Så, luta er tillbaka! För här kommer min hittills längsta videolog!
Och här kommer galleriet. Den här gången skriver jag inga bildtexter för det är så många bilder samtidigt. Förlåt för det.
Efteråt åkte vi till Strömstad och käkade lite kebab och falafel, för att sedan komma hem till vårt och äta fisk. Jag valde en lax och det var den godaste rökta laxen jag någonsin ätit. Därefter gick vi och kikade på solnedgången.
Sorry att ni fått vänta! Jag har haft fullt upp med att åka ut på äventyr och försöka rätta till saker på min blogg! Igår åkte jag, mamma, pappa, lillebror och hans kompis ut till det lilla samhället Lysekil. Det var en fantastisk upplevelse. Jag gick till bokhandeln och köpte kolpennor och färger som man tydligen kan måla över med pennor. Vi åkte till en restaurang där vi åt gott. Jag tog en fläskfilé med pommes.
Här kommer videon, och efter den, galleriet!
Nu kommer alla bilder! Enjoy!
Kyrkan i Lysekil.Det var en fin och gammaldags kyrka, med tanke på hur ung den var.Olaus Petri, mannen som introducerade reformationen i Sverige, kikar fram bakom pelaren.Göbber och kärringer! Huk er i bänkera för nu ladder han om!Fantastiskt vacker predikstol.Jesus på korset framför färgsprakande fönster och målningar.En väldigt väldekorerad kyrkorgel!Här är den sista bilden jag tog av kyrkan, innan vi gick vidare.
Utkikstornet var också en vacker syn.
Här syns utkikstornet.Jag tror inte jag behöver förklara varför jag tyckte utkikstornet var helt underbart.Jag älskar kombinationen av klippor och växter.Till och med den här busken tyckte jag var värd att filma. Det ni!På väg ner från utkikstornet.Det här var det första vi såg i centrum. Älskar dekorationerna runt dörren och fönstren.
Efter utsiktstornet gick vi ner till Lysekil centrum. Och där kunde vi bland annat se det här.
Jag bad om tillstånd att få filma i den här förtjusande lilla affären som låg i samma byggnad som ett hotell.Det var en inredningsaffär precis i mammas smak.Och min smak också om jag ska vara ärlig.Det här stället kallas Gamlestan. Jag tror ni förstår varför.
Efter vår vandring blev vi hungriga och åkte till en grill. Det satt inte helt fel.
Dagen fick ett fint avslut med fläskfilé och pommes.
Och nästa avsnitt blir kanske det mest intressanta! Men det får ni vänta på tills imorgon! Ha en fortsatt fin kväll!
Hej! Idag har varit en händelserik dag. Trots att vädret har varit skit har vi haft väldigt roligt. Jag, mamma och pappa åkte iväg en liten runda i regnet för att handla. Under tiden lyssnade vi först på min egenkomponerade musik. Efter det blev det Sabaton och det var då jag tog fram mobilen och började filma igen.
Efter vår lilla åktur kom lillebror förbi med sin tjejkompis. De ska sova över här i två nätter. När det hade slutat regna begav vi oss ut för att titta på havet vid bryggorna. Då var det dags för mig att ta fram kameran igen. Här kan ni se den tredje delen av min vlog.
Den här typen av trädgårdar med skogar, trappor och klippor kan jag aldrig få nog av.Och en liten bit bort fanns en liknande sådan.Det röda huset i mitten är vårt.Här är den lilla hamnen där vi gick på kvällen.Såna här kullar med hus får man fan aldrig nog av.Klippor, klippor, mera klipporFiskebodarna fångade omedelbart mitt intresse. Den närmast hitåt är så liten så jag trodde den var avsedd för hunden.Här hängde en liten simring intill klipporna.
Utöver det har jag gjort en liten skiss på en T-Rex och hur man trodde att den såg ut på 20-talet respektive 90-talet. Den tredje versionen från 2010-talet med fjädrar skippade jag.
Det sista vi gjorde innan vi gick och lade oss var att titta på Pang i Bygget och därefter påbörjade jag kapitel sex av min bok.
Igår vaknade vi relativt tidigt och åt ägg, bacon och bröd till frukost. Sedan åkte färja vi till en liten ö i närheten som heter Malmön. Den påminner mycket om Fårö på sina ställen. Vi badade på Pärlane strand – en liten sandplätt omgiven av majestätiska klippor. På klipporna kan man också sola om man ogillar sand.
På stranden kom en man som frågade mig om vägen till en strand i närheten där hans familj fanns. Jag försökte hjälpa honom, men visste inte heller vägen. Till slut hittade han sin familj ändå. Och det var ju bra.
Det var inte riktigt lika varmt i vattnet som vid bryggorna där jag badade igår, men helt klart behagligt när man väl vant sig. Till och med min mamma steg ner i vattnet, trots att hon är lite badkrukig av sig. Jag har dock också blivit en badkruka i samband med att jag blivit vuxen. Det är nog ofta så. När man är liten är man mindre känslig för väder, vind, smuts och fysisk aktivitet. Och mer orädd i den bemärkelsen. Barn brukar vara mer rädda för spöken och monster och sånt, men mindre rädda för verkliga faror. Därefter åkte vi till en annan utkiksplats på samma ö.
Här kommer lite bilder från färden.
Som ni kanske märkt vid det här laget, så älskar jag klippor.Kan en skog bli vackrare än så här?På väg till strandenStigen mot stranden.Klippor, klippor, mera klippor!En jättefin murDen här utsikten alltså…Inget dåligt hus det där…När vi åkte tillbaka stannade vi för att ta några bilder på en fin liten fiskehamn. Den här bilden är resultatet.
Jag glömde dessvärre att ta en ny bild på den vägen som var helt dränkt i solljus. Imorgon är det sämre väder, men då ska jag försöka komma ihåg.
Semestern är inledd. Jag var hemma från jobbet i fredags på grund av ett turbulent besked om min mormor, som vi alla trodde låg för döden. Vi grät och tog farväl av henne hela släkten. Det var verkligen inte roligt att se henne i det tillståndet. Mamma sa att det var okej att jag och mina bröder gick hem i förväg, eftersom det var första gången vi tog farväl av någon.
När vi vaknade på morgonen möttes vi av en trött och utsliten mor som precis fått reda på att mormor var vid medvetande igen. Hon åt, pratade, skojade och höll på som vanligt igen. Läkarna och sköterskorna kunde inte förstå hur hon kunde överleva.
Det blev först en väldigt dålig start på semestern, men i slutändan den bästa början! Lättnaden som uppstod var överväldigande! I helgen har jag skrivit så fingrarna blöder och jag är oerhört glad över det. Skrivlusten har kommit tillbaka och idag blev det femte kapitlet färdigt.
Idag påbörjade jag även en konstig teckning. Jag har länge haft komplex för att jag suddar för mycket. Så idag fimpade jag blyertspennan och tog fram min true-liner direkt. Jag suddade inte en enda gång. Och om man som jag är van vid att sudda, är det svårt att få det bra, så klart. Därför passar det perfekt att improvisera.
Jag har länge velat göra något annorlunda än det jag brukar göra. Och om man inte har suddgummi, är det ett perfekt tillfälle att låta fantasin flöda och rita konstiga saker. Jag brukar kalla sån här konst för ”Knarkig.” Vissa säger ”flummig”, eller ”psykedelisk”, men jag talar klarspråk. Den är knarkig. Och jag har börjat gilla den stilen och ser framemot att experimentera ytterligare med den. Den är inte färdig än, men det är en hyfsad början. Särskilt för någon som aldrig kunnat rita ens en cirkel utan att sudda. Vad tycks? Skriv i kommentarerna. 🙂
Jag kommer hädanefter att utvidga min bloggs ämnesområde, genom att inte bara skriva om mitt vardagsliv och vad jag skapar. Jag kommer även börja skriva lite debattartiklar, krönikor, analyser och allmänna funderingar på livet. Detta kanske också kan få igång mina följares engagemang.
Här är dagens fundering.
Tror ni att kändisar har kortare medellivslängd än icke-kändisar. I genomsnitt alltså?
Det är ju klart att folk med hög ekonomiskt standard har högre medellivslängd generellt. Men jag tror att kända personer är ett undantag.
Denna skillnad finns även i rika länder som Sverige eller många andra västländer, där de flesta ändå har det ganska bra, ur ett internationellt perspektiv. Men i fattiga länder är det ännu större skillnad mellan rika och fattigas livslängd. Folk som inte har tillgång till mat, rent vatten eller som sliter ut sina kroppar under hårda arbetsvillkor, det påverkar ju så klart. Samtidigt kanske det kan vara tvärtom, för i länder där de flesta lever i fattigdom, tror jag ändå att de har kortare medellivslängd än kändisar, eftersom svält har större påverkan på livslängden än stress.
Att vara känd är inte lätt. Många drömmer om det, men när de sedan blir kända, så inser de vilka enorma påfrestningar det är, och samtidigt stort ansvar. Man måste hela tiden tänka på vad man säger, för att inte få media efter sig. Man måste vara en förebild för sina fans, för att inte bidra till att ens fans börjar ta efter ens dålig beteende. Man har inget privatliv, utan är ständigt förföljd av både media och fans. Man kanske spenderar flera timmar i veckan på att skriva autografer. Att bli kändis kan jämföras med att bli vuxen. När man är liten, så längtar man efter att bli vuxen, för då tror man att man kan göra precis vad man vill. Sedan när man väl blir vuxen och inser vilka plikter man har i livet, då vill man bli liten igen.
Samtidigt måste man ha tålamod och inte bli arg på sina fans, oavsett hur stressad man är. Fansen är ju inte där för att jävlas. De kan helt enkelt bara inte hejda sig. Stress förkortar livet. Man åldras fortare och kan få magsår och andra sjukdomar relaterade till stress. Vissa försöker hantera sin stress och ditt dåliga mående med att ta ut svängarna. Man kanske börjar dricka, ta droger eller andra starka mediciner. Många som är deprimirade har en tendens att skita i allt och leva livet. De kanske missköter sin sömn och sina rutiner.
Och sen skriver media massa skit om en, som kanske inte alltid stämmer, också får man folk emot sig på grund av det istället. Så vad tror ni? Har kändisar kortare medellivslängd? Finns det ens statistik på det? Jag tror det är svårt att föra statistik över det, eftersom ordet ”kändis” är öppet för tolkning. Var går gränsen mellan ”kändis” och ”privatperson.”
Finns det någon bestämd gräns? Att så här många människor måste känna till en, eller så här många minuter måste man ha i film, eller så här många exemplar av böcker/skivor eller filmer, eller något annat som man lever på, måste man få sålt. Eller så här många följare måste man ha? Så här många gånger måste man nämnas i media. You name it.
Det hade varit intressant att veta.
JAAAAA! Jag vet hur man googlar. Jag ska googla detta, så jag slipper höra det uttjatade ”det är bara att googla.” Jag försöker bara föra ett intressant och konstruktivt samtal om detta.
Jag kom igång på allvar med skrivandet idag! På den riktiga boken alltså! Inte backstoryn. Fan vad roligt det är att skriva när man väl kommit igång! Idag har jag skrivet två och en halv sidor på en halvtimme ungefär! Det här ska firas med coca-cola! Hurraaaaaaa! Här kommer en selfie också för att visa hur nöjd jag är! Eller nej! Två selfies tillochmed! Ha en fin kväll! <3
Tidigare idag gick jag till Ribban i Malmö och tog årets första dopp medan pappa filmade. Här kommer videon.
Just nu håller jag på med lite skisser och andra former av övningar. Jag funderar på att börja rita serier. Här är första exemplet. Kan ni gissa vilka det är på bilden? Skriv i kommentarerna. Hoppas mina kråkfötter till handstil går att läsa. 🙂
Hej! Igår kväll och idag, kanske ni märkte att min blogg såg jättekonstig ut, med en stor bakgrundsbild på en karta, som skar sig med texten och allt annat som fanns på bloggen. Det var en funktion jag ville testa igår. Dessvärre somnade jag innan jag hunnit ställa in allting så det blev som jag ville ha. Idag efter jobbet upptäckte jag att bloggen fortfarande såg ut så… och insåg att jag måste ha somnat innan jag blev klar. Nu har jag återställt bloggen till sitt vanliga utseende. Jag ber om ursäkt för detta. Bloggen ska vara lättläslig för alla.
Hej! Goda nyheter! Min cover på ”Afraid to Shoot Strangers” har godkänts av Iron Maidens team, vilket gick fortare än väntat. Därför har jag ångrat mig angående releasedatum och beslutat att det återigen ska vara den tjugonde, inte den tjugofemte, som den släpps. Ni kan spara låten i förväg här.
Hej! Jag har massor av projekt på gång! Bland annat har jag fortsatt skriva på boken. Jag har påbörjat kapitel tre. Utöver det har jag arbetat med kartan i olika stadier. I helgen hälsade jag på en mycket god vän till mig. Vi har varit vänner i fem år men träffades fysiskt första gången i helgen. Det var väldigt, väldigt roligt! Men tecknandet går trögt. Jag prioriterar annat just nu. Jag är färdig med två låtar till mitt kommande album men även där går det trögt just nu. Förhoppningsvis kan jag lägga upp lite nya grejer på bloggen så snart som möjligt.
Åh, by the way! Jag har haft en del tekniskt strul med hur min blogg visas på sökmotorer. Men det är förhoppningsvis på väg att fixas nu. Efter ett par dagars feber känner jag mig frisk för att jobba imorgon! Ha det!
Hej! Sorry att jag inte skrivit på ett tag här på bloggen! Men jag har haft fullt upp med musik och romanskrivande på sistone. Dessutom har jag haft ett helvete med att åtgärda ett fel med min huvudmeny på mobila enheter. Nu är det äntligen fixat. Det kan ni se när ni går in på min meny på era mobiler. Kram på er alla och trevlig helg!
Hej! Jag har bestämt mig för att inte skriva något med på Davanius-arkiven, eftersom jag kanske kan få andra idéer och behöva ändra dem. Jag vill heller inte avslöja hela bakgrunden till min eventuellt kommande bok. Hoppas ni har översende med det. Ha en fin kväll! 🙂
Jag gjorde lite snabbskisser föreställandes mina musikaliska förebilder. Här kommer de.
Jag började intressera mig för Michael Jacksons musik år 2007 eller 2008 tror jag. Jag var en riktig popälskare på den tiden och trodde aldrig att jag bara drygt fem år senare nästan bara skulle lyssna på Metal. Efter Michael Jacksons död 2009, ökade mitt intresse för en annan artist. Men fortfarande händer det att jag lyssnar på honom ibland.
Michael Jackson, amerikansk popartist, sångare och dansare.
Lady Gaga började jag lyssna på 2009 eller 2010. Visst, jag hade väl hört Poker Face innan på radio, men det var först lite senare som jag började lyssna på henne frivilligt. Och än idag dyker hon upp ibland i mina hörlurar när jag vill ta en paus från Metal.
Lady Gaga – amerikansk sångerska, dansare och låtskrivare
Sabaton blev min inkörsport till hårdrock och metal. Jag började utforska dem successivt 2012 efter att en vän till mamma och pappa rekommenderat dem.
Joakim Brodén – Sångare i det svenska Power Metal-bandet Sabaton
Raubtier var det andra Metal-bandet jag fäste mig vid. Jag tror jag började lyssna kanske 2013 eller något sånt.
Pär Hulkoff – Sångare och gitarrist i det svenska Industrimetal-bandet Raubtier
Ett annat band jag bekantade med mig under denna tid var Nightwish.
Tarja Turunen – före detta operasångerska i det finska symfoniska metal-bandet Nightwish
Iron Maiden vet ju alla vilka det är, men det var relativt sent jag faktiskt gick in och började lyssna på gammal metal.
Bruce Dickinson – Sångare i det brittiska Heavy Metal-bandet Iron Maiden
Efter en annons på Facebook 2015 upptäckte jag det tysk-rumänska Power Metal-bandet Powerwolf
Attila Dorn – Sångare i det tysk-rumänska Power Metal-bandet – Powerwolf
Sedan kom det hårdare grejer. Amon Amarth blev min inkörsport till extrem metal.
Johan Hegg – Sångare i det svenska Melodiska Death Metal-bandet Amon Amarth
Arch Enemy verkade inom samma genre.
Alissa White-Gluz – kanadensisk sångerska i dett svenska melodiska death metal-bandet Arch Enemy
De senaste åren har jag gått i min fars fotspår och börjat lyssna på helt annan musik – nämligen Frank Zappa. Pappa är nog stolt över det.
Tjena! Trevlig helg på er alla! Kapitel – 6 kommer troligtvis sent ikväll. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Under tiden jag skriver äter jag lite tapas som ni ser här. Prosciutto, kex (saltiner), paprika, vitlöksost (laktosfri), stora saftiga oliver och vindruvor. Perfekt en fredagkväll när man varken är mätt eller hungrig. Jag sköljder ner det med lite coca-cola. Attero Dominatus-plattan av Sabaton i hörlurarna också. Det blir finfint.
Ser framemot att publicera kapitel – 6. Ha en fin kväll och en trevlig helg!
Den förste december fyllde jag 28 år. Tänka sig vad tiden går fort! Jag har fortfarande inte vant mig vid att vara vuxen utan känner mig fortfarande lite som ett barn. Sedan kommer verkligheten ikapp mig. Mitt hår börjar bli tunnt till exempel.
Hej! Jag ber hemskt om ursäkt att jag inte varit särskilt aktiv på min nya blogg. Det ska det bli ändring på så snart som möjligt! Jag känner bara att jag har haft väldigt mycket att göra samtidigt nu. Både på jobbet, hemma och överallt. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Kram på er alla! <3
Jag har precis skissat. Jag kämpade så mycket för att det skulle bli bra. Jag var så förbannad när jag tecknade, att jag tryckte med spetsen och teckningen blev bara värre och värre. Efteråt blev jag helt skakig i högerhanden och mådde skit… Det är ett under att jag inte fick ett utbrott. Jag satt bara och bet ihop av ilska samtidigt som jag försökte rätta till teckingen. Nu är den helt ändå helt okej och jag mår bättre nu fast handen fortfarande skakar.
Nu ska bloggen komma igång på allvar. Ha en fortsatt fin helg! Kram på er! <3
Jag trivs som nyanställd på jobbet och kom igång med skrivandet i helgen. Ikväll blir det nog att fortsätta på skrivandet. Men själva boken har jag lagt på hyllan för jag insåg ganska snabbt att den inte håller. Anledningen är att jag tidigare inte vetat vilken typ av bok jag vill skriva. Därför blev storyn kass. Så nu arbetar jag mer med bakgrunden istället.
För övrigt funderar jag på att teckna mer och så småningom kanske lägga upp lite småberättelser på bloggen. Vi får se. Möjligheterna är oändliga.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy.
