Etikett: Recension

• Bron – Recension ur ett autistiskt perspektiv

  

  Bron – Recension ur ett autistiskt perspektiv

  För några månader sedan började jag titta på en serie som jag blev helt fängslad av. Den prisbelönta och internationellt erkända serien ”Bron” tog mig med storm. För er som inte vet så är det en dansk-svensk samproduktion regisserad av Hans Rosenfeldt, som sändes mellan 2011 och 2018. Eftersom jag aldrig haft något större intesse för deckare tidigare så var detta ett högst ovant äventyr för mig.

  Jag har alltid haft svårt att förstå handling i filmer och serier om saker inte sägs rakt ut. I synnerhet i deckare där det är väldigt många saker samtidigt man måste hålla reda på för att kunna hänga med. Bron var inget undantag. Jag var frustrerad i början över att jag inte hängde med, och det gjorde jag faktiskt inte särskilt mycket under resten av serien heller, men jag lyckades leva med det och njuta av att se den ändå. Det var en rolig upplevelse som jag inte vill glömma.

  Serien handlar om en detektiv som jobbar på Länskrim i Malmö, vid namn Saga Norén, spelad av Sofia Helin. Hon är en udda person på flera sätt med mycket tydliga autistiska drag, även om det aldrig bekräftas, varken i serien eller av manusförfattarnas egna utsagor. Hon har svårt för empati och att hantera känslor. Hon förstår inte ironi och har noll koll på sociala koder. Hon säger precis vad hon tycker och tänker helt utan filter. Detta leder till flera komiska situationer men också flera allvarliga situationer. Saga gillar inte småprat. Hon är arbetsnarkoman och föredrar ensamhet framför socialt umgänge. Men hon är en av Sveriges skickligaste poliser. Hennes autism, sakkunnighet och sinne för detaljer som de flesta andra missar, gör att hon lyckas lösa fall som de flesta andra skulle misslyckas med.

  Serien börjar med ett mycket märkligt mordfall där en kropp placeras på Öresundsbron, mitt på gränsen mellan Danmark och Sverige. Detta gör att både dansk och svensk polis blir inblandade i utredningen. Saga Norén får sällskap av sin nya danska kollega, Martin Rodhe från Köpenhamnspolisen. Han spelas av Kim Bodnia och är helt olik Saga. Han är varm, gemytlig och har stor empati för människor som far illa, men han har också högt temperament. De två första säsongerna kretsar väldigt mycket kring dynamiken mellan Saga och Martin. Det blir mycket bråk och tjafs i början. Men med tiden lär sig Martin förstå och respektera Saga och de blir en ikonisk duo och dessutom goda vänner.

  Under säsong 3 och 4 är Martin Rodhe inte med. Kim Bodnia hoppade av produktionen efter säsong 2. Sagas nya motpart blev istället den danske polisen Henrik Sabroe, som spelas av Thure Lindhardt. Även om säsong 3 och 4 också var bra, så tycker jag inte att de höll samma klass som säsong 1 och 2. Martins och Sagas relation var det som gjorde serien så speciell. När Martin försvann ur bilden så blev det inte samma grej. Henrik Sabroe är också ganska kall av sig, fast på ett annat sätt än Saga Norén.

  Det som gör serien så kul är spänningen. De sitter på kontoret och det kommer in nya uppgifter och ledtrådar hela tiden, som ändrar utredningen. Det händer något hela tiden. Samtliga säsonger består av flera separata sidospår mellan olika karaktärer som senare knyts ihop och blir en del av utredningen och därmed av ett större sammanhang. I början förstår man inte hur de olika sidospåren och intrigerna hänger ihop. Istället läggs pusselbitarna successivt på plats hela tiden.

  Skådespelet är väldigt bra. Kim Bodnia gör en fantastisk insats som Martin Rodhe och känns genuin. Sofia Helin gör en lika fantastisk insats som Saga Norén. Man märker också hur mycket krut de har lagt på produktionen. Jag är till stor del uppväxt i Malmö och känner igen många av platserna. De har lagt mycket energi på design, gatunamnen och de olika platserna som stämmer väl överens med verkligheten. När man hänger med i serien så inser man också att det har krävts mycket research och kunskap om hur polisväsendet fungerar.

  Serien tar också upp mycket av skillnaden mellan den danska och svenska mentaliteten. Saga är som svenska väldigt bunden till juridik och regler, medan Martin Rodhe som dansk är lite mer rakt på sak, känslostyrd och inte alltid följer regelverket. I en scen när Saga påpekar att det något är olagligt för en polis säger Martin något i stil med: ”Okej, kör på som de lydiga svenska du är.” Den repliken illustrerar denna dansk-svenska kontrast perfekt.

  Och nu till ämnet Saga Norén. Jag har en komplicerad inställning till henne som karaktär. Som en person med autism känner jag själv igen mig i vissa av hennes problem. Jag ser henne delvis som en förebild för oss med autism, men samtidigt är jag lite kluven. Att det uppstår komiska scener och roliga missförstånd pga hennes autism är det många som kritiserat, men just den biten har jag inga problem med. Däremot har jag problem med hennes framtoning. Hon framstår som kall, empatilös, okänslig och direkt oförskämd. Det är inte möjligt att bete sig så och dessutom vara polis, när man är 40 år gammal. Under den tiden måste man ha träffat folk och börjat förstå sociala koder. Men Saga beter sig som att hon aldrig tidigare träffat en människa i hela sitt liv. På så sätt ger hon en ganska dålig bild av autism och förstärker stereotypen av oss som känslokalla och kyliga.

  I säsong 1 kan jag förstå henne till viss del. Saga är ändå inte helt kall i början. Under säsong 1 genomgår hon också en ganska ordentlig utveckling som karaktär, där hon lär sig att poängen av att dra vita lögner, att spela med i det sociala samspelet också vidare. Men i säsong 2 är det värre. Där har de gjort henne kallare och mer socialt inkompetent. Det känns som att regissören ville förstärka hennes autism och det gillar jag inte riktigt. Under de följande tre säsongerna utvecklas hon nästan inte alls som person. Den karaktärsutveckling hon genomgick i säsong ett skulle kunna bli något riktigt bra i de övriga tre säsongerna, men istället drog de tillbaka klockan och gjorde henne mer autistisk än vad hon var undr hela säsong 1.

  Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag älskade serien och jag tycker Saga är cool och en stark förebild för oss med autism. Men det betyder inte att jag inte ser problematiken med hur hon framställs. Jag ger serien åtta av tio.

  Som tribut till serien gjorde jag en liten skiss på Saga och Martin.

  

  2026-07-17

  Etikter:

  Autism, Berättelser, Recension, Skisser

  Kategorier:

  Diagnoser, Fakta, Film, Serier och TV

• Snövit och de Sju Dvärgarna – Recension

  

  OBS: Det här inlägget innehåller spoilers.

  Som jag skrev i mitt förra inlägg så såg jag och Milou på live action-versionen av ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” Vi hade båda mycket låga förväntningar och det var också därför vi gick för att se den. Ibland kan det nämligen vara underhållande att se en riktigt dålig film. En film som är så dålig att den blir bra. Men innan jag ger mig in i recensionen vill jag bara ge er lite kontext och bakgrundsinformation.

  Ni känner alla till ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” En gammal tysk folksaga sammanställd av Bröderna Grimm på 1800-talet. Sagan går dock längre tillbaka än så. Bröderna Grimm skrev nämligen inte berättelserna själva. De snarare åkte runt i byarna och samhället och samlade in material från olika folksägner och sagor som aldrig tidigare skrivits ner, utan enbart förts vidare muntligt. Tack vare Bröderna Grimms mödosamma arbete med att skriva ner alla dessa sagor, lever de vidare än idag. Några andra exempel på Bröderna Grimms sagor är ”Mästerkatten i Stövlar”, ”Rumpelstiltskin” (Bullerskaft), och många fler. Men deras mest kända är ”Snövit och de Sju Dvärgarna.”

  Jag tror inte ens jag behöver berätta om handlingen i Disneys tecknade version från 1937, för den har nog alla hört om eller sett. Men vad som gör den filmen så intressant är att det var Disneys första tecknade långfilm. Dock var Disney inte först med tecknade långfilmer om man räknar in svartvita filmer. Redan 1917 hade den argentinska animatören Quirino Cristiani gjort en tecknad långfilm vid namn ”El Apóstol”. Däremot gjorde Disney den första tecknade långfilmen som var i färg.

  Även om Disneys tecknade version blivit en klassiker, så lär samma sak inte ske med live action-versionen. Filmen är en av de mest hatade i världshistorien. Det kan man bland annat se på Disneys trailer på Youtube, där antalet gillamarkeringar bara är några tiotusentals, medan ogillamarkeringarna är hela två miljoner. Jag ska dock vara ärlig. Jag tycker att folk hade väldigt förutfattade meningar som ogillade trailerna långt innan filmen ens hade kommit ut. Man ska inte döma en film för trailern.

  Filmen har framförallt fått kritik för tre saker.

  1. Att den är så kallat ”woke.” Tydligen retar många upp sig på att man ändrar ras på några karaktärer hit och dit. Till viss del kan jag i många fall förstå den kritiken, då den här idén om att byta ut karaktärers hudfärg i olika remakes beror på en enda sak. Nämligen att vara inluderande. Det är väldigt genomskinligt. Samma sak gällde Amazons ”The Rings o Power.” Och missförstå mig inte. Jag tycker det är jättebra att det finns karaktärer med olika hudfärg och bakgrund i böcker, filmer och spel. Men det måste finnas en viss logik och genuinitet i det också. Enda anledningen till att de byter hudfärg på karaktärer är just för att de vill byta hudfärg på karaktärer. Att göra en skådespelare svart enbart för att hen ska vara svart är inte trovärdigt. Skriv en egen story istället. Med det sagt hade jag inga problemen med att de gjorde jägaren svart i den nya Snövit. Det hade jag noll problem med. Det makear sense ändå, liksom.

  2. Att dvärgarna var datoranimerade. Den kritiken håller jag med om. Och där kommer vi återigen till att vara inkluderande. Använd riktiga kortväxta istället. Däremot har jag faktiskt inga problem med hur de var animerade, som många andra har. Det är mer av moraliska och logiska skäl. De hade inte behövt göra dem i datorn. Det hade varit så mycket bättre och enklare att ha riktiga skådespelare. Det är inte särskilt sjyst mot kortväxta att neka dem representation i filmen. Framförallt med tanke på att Disney gör allt de kan för att framstå som så inkluderande som möjligt.

  3. CGI. Dvärgarna och djuren har mött massiv kritik för att de är dåligt animerade. Jag håller dock inte med om det. Det är inte bra, men inte dåligt heller. Jag skulle snarare säga medelmåttigt. Jag stör mig mycket sällan på CGI och tycker nästan att det verkar ha blivit en hobby för folk att hata allt som har med CGI att göra. Jag förstår inte vad allt det här CGI-hatet kommer ifrån.

  Så! Låt oss nu börja med recensionen.

  Filmen har alldeles för långa och för många musiknummer. Man märker att de har satsat hårt på dansnumren, men det betyder inte att resultatet blev bra. Koreografin är helt okej, men det känns så överflödigt med alla dessa sånger som utgör typ 99,99 procent av filmen. De för dessutom sällan handlingen framåt, vilket de alltid gjorde i de stora klassikerna.

  Skådespelet var faktiskt dåligt. Den enda jag tyckte gjorde någorlunda bra ifrån sig var ”prinsen”, som de av någon anledning gjort om till tjuv i den här versionen. Jonathan hette han. Armborstdvärgens skådespel var en katastrof och Gal Gadots insats som den onda drottningen var också dålig. Rachel Zeglers insats som Snövit var ”okej.” Och när jag säger ”okej” är jag ändå väldigt snäll.

  Vissa av kostymerna var bra. Andra var helt horribla. Drottningens andra outfit såg ut att vara köpt på Buttericks och Snövits klänning var nästan lika dålig. Statisternas klädsel var dock ganska bra. Slutet av filmen var katastrof. När de sju dvärgarna begav sig till slottet för att hjälpa Snövit att slåss mot drottningen, så förväntade man sig en fajt. Istället lyckades Snövit övertyga alla vakter om att gå över till den goda sidan, vilket inte alls skedde på ett naturligt sätt. Summa summarum. Drottningen är den enda onda karaktären. Alla andra ”bad guys” är bara lättlurade. Frågan är bara hur ett ondskefullt mastermind som drottningen lyckades hålla ihop ett helt kungadöme, när soldaterna inte ens klarar av att stå emot de fina orden från EN ENDA person. Snövit då alltså. Dvärgarna deltog i princip aldrig i den så kallade ”striden”. När den var över hade de redan intagit slottet.

  Ett annat lågvattenmärke var dvärgarnas, i synnerhet Butters karaktärsutveckling. I den gamla versionen från 1937 blir Butter otroligt ledsen när Snövit dör och börja gråta. Nu gråter han bara litegrann. När Snövit återupplivas av prinsens, eller förlåt, tjuvens, kyss, så reagerar nästan ingen av dvärgarna särskilt mycket. Jag hade gärna sett att de förtydligade Butters utveckling från en otrevlig surgubbe som hatade Snövit, till en betydligt trevligare person. I den här filmen gråter han bara litegrann och reagerar nästan inte när hon vaknar.

  Jag gillade dock konceptet med Toker. Ett koncept de tyvärr inte satsade tillräckligt mycket på. I originalet är det ingen som bryr sig om att Toker inte kan prata. Inte han själv heller. I den här versionen däremot, märker man att han har komplex för att han inte kan prata. När Snövit ser honom för första gången och frågar vem han är, försöker han prata, men han kan inte. Men i slutet när det väl kommer till kritan, så börjar han plötsligt prata. Jag gillar konceptet, men jag anser att han borde ha mycket svårare att få fram orden. Han började prata helt plötsligt utan att behöva kämpa fram orden. Det hade också varit mer intressant om man faktiskt hade fått se lite flashbacks som visar VARFÖR Toker inte kunde prata. Har han upplevt något trauma eller liknande? Det vore också intressant med en liten backstory till Butter. Jag tror inte att han blev så sur och otrevlig utan orsak. Betyder det att vi kommer få se detta i framtiden? Nej. Så klart inte. Disneys floppade totalt med den här filmen och skulle aldrig vara så dumma att de lade ner energi på en spinoff. Men ärligt talar så skulle det inte förvåna mig heller, för filmen bygger till och med upp till en uppföljare. Det nämns att drottningens kungarike är i krig mot ett annat kungarike. Kommer vi få se en uppföljare om det? Nej, så klart inte. Varför göra en uppföljare till en film som alla hatar?

  På grund av filmens totalt komersiella misslyckande, så hade jag och Milou nästan hela biografen för oss själva. Där fanns EN banrfamilj. Det var typ det. När vi kollade olika biljettider så märkte vi att enbart en handfull platser var sålda. Detta har också uppmärksammats mycket i media. Av hundratals platser var det bara typ fyra stycken som var upptagna. Och detta mönstret är återkommande i hela landet just när det gäller Snövit.

  Milou skrattade åt hur usel filmen var flera gånger. Men om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt inte att filmen var helt åt helvete. Den var faktiskt helt okej att titta på. Det gjorde mig besviken, för både jag och Milou hade förväntat oss en film som var så dålig att den blev bra. Nu vill jag också påpeka att filmen verkligen inte var bra i mina ögon heller. Jag menar bara att allt detta ramaskri är överdrivet. Den var faktiskt inte så dålig som många tycker. Jag ger filmen fyra av tio. Sådär. Come at me. Hata mig hur mycket ni vill. Men det är min åsikt i alla fall och det står jag för.

  2025-04-02

  Etikter:

  Recension, Vänner, Youtube

  Kategorier:

  Film, Serier och TV, Vardagsliv