För några månader sedan började jag titta på en serie som jag blev helt fängslad av. Den prisbelönta och internationellt erkända serien ”Bron” tog mig med storm. För er som inte vet så är det en dansk-svensk samproduktion regisserad av Hans Rosenfeldt, som sändes mellan 2011 och 2018. Eftersom jag aldrig haft något större intesse för deckare tidigare så var detta ett högst ovant äventyr för mig.
Jag har alltid haft svårt att förstå handling i filmer och serier om saker inte sägs rakt ut. I synnerhet i deckare där det är väldigt många saker samtidigt man måste hålla reda på för att kunna hänga med. Bron var inget undantag. Jag var frustrerad i början över att jag inte hängde med, och det gjorde jag faktiskt inte särskilt mycket under resten av serien heller, men jag lyckades leva med det och njuta av att se den ändå. Det var en rolig upplevelse som jag inte vill glömma.
Serien handlar om en detektiv som jobbar på Länskrim i Malmö, vid namn Saga Norén, spelad av Sofia Helin. Hon är en udda person på flera sätt med mycket tydliga autistiska drag, även om det aldrig bekräftas, varken i serien eller av manusförfattarnas egna utsagor. Hon har svårt för empati och att hantera känslor. Hon förstår inte ironi och har noll koll på sociala koder. Hon säger precis vad hon tycker och tänker helt utan filter. Detta leder till flera komiska situationer men också flera allvarliga situationer. Saga gillar inte småprat. Hon är arbetsnarkoman och föredrar ensamhet framför socialt umgänge. Men hon är en av Sveriges skickligaste poliser. Hennes autism, sakkunnighet och sinne för detaljer som de flesta andra missar, gör att hon lyckas lösa fall som de flesta andra skulle misslyckas med.
Serien börjar med ett mycket märkligt mordfall där en kropp placeras på Öresundsbron, mitt på gränsen mellan Danmark och Sverige. Detta gör att både dansk och svensk polis blir inblandade i utredningen. Saga Norén får sällskap av sin nya danska kollega, Martin Rodhe från Köpenhamnspolisen. Han spelas av Kim Bodnia och är helt olik Saga. Han är varm, gemytlig och har stor empati för människor som far illa, men han har också högt temperament. De två första säsongerna kretsar väldigt mycket kring dynamiken mellan Saga och Martin. Det blir mycket bråk och tjafs i början. Men med tiden lär sig Martin förstå och respektera Saga och de blir en ikonisk duo och dessutom goda vänner.
Under säsong 3 och 4 är Martin Rodhe inte med. Kim Bodnia hoppade av produktionen efter säsong 2. Sagas nya motpart blev istället den danske polisen Henrik Sabroe, som spelas av Thure Lindhardt. Även om säsong 3 och 4 också var bra, så tycker jag inte att de höll samma klass som säsong 1 och 2. Martins och Sagas relation var det som gjorde serien så speciell. När Martin försvann ur bilden så blev det inte samma grej. Henrik Sabroe är också ganska kall av sig, fast på ett annat sätt än Saga Norén.
Det som gör serien så kul är spänningen. De sitter på kontoret och det kommer in nya uppgifter och ledtrådar hela tiden, som ändrar utredningen. Det händer något hela tiden. Samtliga säsonger består av flera separata sidospår mellan olika karaktärer som senare knyts ihop och blir en del av utredningen och därmed av ett större sammanhang. I början förstår man inte hur de olika sidospåren och intrigerna hänger ihop. Istället läggs pusselbitarna successivt på plats hela tiden.
Skådespelet är väldigt bra. Kim Bodnia gör en fantastisk insats som Martin Rodhe och känns genuin. Sofia Helin gör en lika fantastisk insats som Saga Norén. Man märker också hur mycket krut de har lagt på produktionen. Jag är till stor del uppväxt i Malmö och känner igen många av platserna. De har lagt mycket energi på design, gatunamnen och de olika platserna som stämmer väl överens med verkligheten. När man hänger med i serien så inser man också att det har krävts mycket research och kunskap om hur polisväsendet fungerar.
Serien tar också upp mycket av skillnaden mellan den danska och svenska mentaliteten. Saga är som svenska väldigt bunden till juridik och regler, medan Martin Rodhe som dansk är lite mer rakt på sak, känslostyrd och inte alltid följer regelverket. I en scen när Saga påpekar att det något är olagligt för en polis säger Martin något i stil med: ”Okej, kör på som de lydiga svenska du är.” Den repliken illustrerar denna dansk-svenska kontrast perfekt.
Och nu till ämnet Saga Norén. Jag har en komplicerad inställning till henne som karaktär. Som en person med autism känner jag själv igen mig i vissa av hennes problem. Jag ser henne delvis som en förebild för oss med autism, men samtidigt är jag lite kluven. Att det uppstår komiska scener och roliga missförstånd pga hennes autism är det många som kritiserat, men just den biten har jag inga problem med. Däremot har jag problem med hennes framtoning. Hon framstår som kall, empatilös, okänslig och direkt oförskämd. Det är inte möjligt att bete sig så och dessutom vara polis, när man är 40 år gammal. Under den tiden måste man ha träffat folk och börjat förstå sociala koder. Men Saga beter sig som att hon aldrig tidigare träffat en människa i hela sitt liv. På så sätt ger hon en ganska dålig bild av autism och förstärker stereotypen av oss som känslokalla och kyliga.
I säsong 1 kan jag förstå henne till viss del. Saga är ändå inte helt kall i början. Under säsong 1 genomgår hon också en ganska ordentlig utveckling som karaktär, där hon lär sig att poängen av att dra vita lögner, att spela med i det sociala samspelet också vidare. Men i säsong 2 är det värre. Där har de gjort henne kallare och mer socialt inkompetent. Det känns som att regissören ville förstärka hennes autism och det gillar jag inte riktigt. Under de följande tre säsongerna utvecklas hon nästan inte alls som person. Den karaktärsutveckling hon genomgick i säsong ett skulle kunna bli något riktigt bra i de övriga tre säsongerna, men istället drog de tillbaka klockan och gjorde henne mer autistisk än vad hon var undr hela säsong 1.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag älskade serien och jag tycker Saga är cool och en stark förebild för oss med autism. Men det betyder inte att jag inte ser problematiken med hur hon framställs. Jag ger serien åtta av tio.
Som tribut till serien gjorde jag en liten skiss på Saga och Martin.
Det är nog ingen nyhet för de flesta av mina läsare att jag har autism, och mer specifikt den typen som tidigare kallades Aspergers. Det närmsta man kan komma är autism typ 1, men det är en bredare diagnos än Aspergers. Hursomhelst. Jag har varit arg, irriterad och ur balans de senaste dagarna och gått och tänkt på en sak, eller flera saker, rättare sagt, som gör mig väldigt frustrerad. Det är det här med sociala koder. Många har en bild av autister som att de helt saknar sociala koder, nästintill, men det är oftast en överdriven stereotyp. Ja, vi har ofta problem med sociala koder, men det skiljer sig väldigt mycket från person till person.
Jag lyssnar på andra, försöker lära mig sociala koder och hittills har jag kommit ganska långt. Jag försöker ibland även förstå logiken i sociala koder, inte enbart respektera dem, utan verkligen förstå dem. Ibland går det. Ibland inte. Och här ska jag ta upp ett antal exempel på områden där jag tycker tvärtemot de flesta andra, eftersom jag anser min synpunkt är mer rationell. Det här började egentligen i diskussioner på Facebook, där folk ofta till mitt försvar, sagt att jag har autism och därmed har svårt att förstå, ironi, sociala koder eller vad det nu kan vara. Det kanske stämmer till viss del. Och jag förstår att personerna som sagt så inte menat något illa, men det kan ibland vara lite frustrerande då bilden inte stämmer. Jag har inga problem med att folk för min talan, vilket jag även ska gå in på mer senare i texten. Men om de för min talan baserat på överdrifter eller stereotyper, så regaerar jag. Men värst är kanske kommentarerna som ibland kommer efteråt, i stil ned: ”Man har en skyldighet att förstå sånt ändå, även om man har autism.” Ok, Mr Smart Guy.
Dessa diskussioner har bidragit till en alltmer ökad motvilja att ens följa dessa sociala koder, även om jag kan dem. Ibland bryter jag mot dem i ren protest, bara för att jävlas. Men folk tror på allvar att jag inte förstår. Men det är nog lite mitt fel också, för jag har inte varit tydlig med att jag faktiskt kan fler sociala koder än vad många tror, även om jag ibland inte alltid följer dem. Om jag inte förstår logiken brukar jag ändå rätta mig i ledet, men det finns situationer där jag inte gör det, då jag anser att min sociala kod är mer rationell och även mer moralisk.
Vi börjar med exempel nummer ett. Att ta saker privat istället för att ta det offentligt. Jag tycker det är en bra princip. I verkligheten är det vanligt att om man har någon kritik eller tillsägelse eller annan känslig information, så går man undan och tar det privat med personen för att undvika förödmjukelse. Det tycker jag är bra. Men av någon anledning tycker folk tvärtom på internet. De säger att det inte är ok att kontakta någon privat på Messenger om de är arga. Okej. Så det är alltså bättre att ta allting offentligt i ett kommentarsfält där diskussionen uppstår? Är det inte bättre att gå in och sköta det i messenger, dels för allmänhetens skull, men även för den personen jag faktiskt bråkar med? Jag skulle aldrig gilla att bli utskälld inför andra i ett kommentarsfält. Visst, att bli utskälld i ett kommentarsfält är jag van vid nu, och även att skälla ut folk själv i kommentarsfält. Jag hade uppskattat mer om någon skällt ut mig privat i Messenger. Det handlar om att inte skämma ut någon. Jag har alltid agerat efter det. Men uppenbarligen är det något som gör att folk hellre vill bli förödmjukade och utskällda offentligt, så därför har jag slutat kontakta dem och istället bråka med dem offentligt, för allas trevnad liksom. Då blir det ju lite mysig och trevlig stämning, om man säger så.
Den andra punkten är fingertoppskänsla över vad som är lämpligt att lägga ut eller inte. Ibland lägger jag ut väldigt vågade, lättklädda teckningar som ofta orsakar ett jäkla liv i konstnärsggrupper. Jag förstår det. Och jag förstår faktiskt en del av reaktionerna, men inte alla. Min tolkning är att folk av någon konstig anledning tycker att lättklädd/halvnaket är mer olämpligt än helnaket. Den logiken förstår inte jag. Visst, jag förstår att pose påverkar, eftersom det dels handlar om att ge vissa hintar, och vara suggestiv, men faktiskt även också att posen, kroppsställningen ibland påverkar hur mycket intimt som exponeras. Så långt är jag med. Men fortfarande verkar det vara ett genomgående fenomen att just halvnaket uppfattas som värre än naket.
Många påpekar att jag saknar fingertoppskänsla, men faktum är att jag inte gör det. Jag har faktiskt ganska bra fingertoppskänsla, och jag reagerar också likadant som de andra gör på den typen av innehåll. Skillnaden är att jag har en förmåga att tänka till litegrann och ställa mig frågan: ”Är min reaktion rationell eller är den ett uttryck för inlärda normer?” Om jag kommer fram till det sistnämnda, så utgår jag från det. Med andra ord analyserar jag mina känslor lika dömande som jag analyserar andras. Det betyder att jag är medveten om exakt vilken typ av innehåll som brukar trigga folk mer än annat, och jag är själv medveten om att jag reagerar exakt likadant. Men eftersom jag tänker efter och därmed insett att min reaktion är inlärd, och inte rationell, så kan jag förbi se det. Detta har lett till att jag faktiskt ofta skiter i normerna, lägger upp sådant innehåll ändå, i ren protest, bara för att jävlas. Varför ska jag anpassa mig efter andra när ingen annan vill anpassa sig efter mig? Jag är ju trots allt bara den där dumma autistiska lillpojken som inget fattar.
Men det som jag retar mig mest på, är faktiskt folks värdering av färger. Uppenbarligen går folk i taket och skriker sexualisering så fort färgen röd är inblandad. Jag lade till exempel upp den här bilden en gång, som ändå inte är riktigt lika vulgär som många andra, och dessutom mer geneomarbetad.
Jag hade förväntat mig att folk skulle reagera på posen, exponeringen av intima delar och uttryckssättet. De flesta gjorde mycket riktigt det, och det förstår jag. För den är väldigt vulgär. Men sedan märkte jag att flera personer reagerade mer på att hennes trosor var röda. Vadå röda, sa jag? Vad är problemet med det? Då var där någon stolle som idiotförklarade mig och sa något i stil med: ”Vadå? Låtsas inte om att du inte förstår att färgen på trosorna och poseringen påverkar.”
För det första, så anser jag visst att poseringen påverkar. Men inte färgen. Just färg är det mest irrelevanta jag känner till. Och många sa då till mig att rött är kärlekens och passionens färg, också vidare. Och det vet jag. Men jag hade inte den blekaste aning om att just färgen röd spelade roll överhuvudtaget. Jag har även senare i andra ämnen sett folk som i olika sammanhang pekar ut just den röda färgen i konstverk eller foton och anser att det blir mer ”vulgärt” på grund av det. Rött läppstift, röda trosor är tydligen big no no. Vissa har till och med skrivit att RÖD BAKGRUND gör en bild mer vågad. Och att då bli idiotförklarad för att jag inte känner till det, gör mig förbannad. Det är inte mitt fel att jag är rationell och de andra inte är det. Om dessutom ingen har berättat att färgen röd uppenbarligen är så otroligt triggande i vissa sammanhang, så kan ju jag inte veta det heller.
Och angående färgen röd. Här kommer vi in på del tre. Blodigt och våldsamt innehåll i filmer, böcker och spel. Jag har aldrig reagerat särskilt mycket på blod i sig. Men uppenbarligen finns det studier som visar att människans hjärna reagerar mer på just färgen rött. Därför upplever de flesta ofta att blod gör filmer otäckare. Och visst, det stämmer kanske till viss del. Men det finns saker som jag faktiskt tycker är värre och som inte censureras lika hårt. Body violence. Att det kommer blod verkar vara det som är mest avgörande för hur åldersgränser sätts. Men jag anser faktiskt att de mer utstuderade deatljerna är värre. Kroppar som stympas, vanställs, eller som förvrängs eller mosas. Kroppar som får stora otäcka sår. Inälvor, hjärnsubstans och liknande. Sånt tycker jag är värst av allt. Men det verkar inte vara lika avgörande för åldersgränser.
Filmen ”Kill Bill” är ett typexempel på detta hyckleri. Fightscenen där allting plötsligt blir svartvitt var dels ett konstnärligt drag av regissören Quentin Tarantino. Men det var faktiskt även ett sätt att förhindra en högre åldersgräns. Tarantino var orolig för att om scenen varit i färg, skulle den gå från R-rated till NC-17. Och jag bara: ”Eeeh, okej.” Menar de på fullaste allvar att blod blir mindre obehagligt bara för att det är svartvitt? Men de två absolut värsta scenerna i hela filmen, dels där huvudpersonen sticker ut en kvinnas öga, och dels där hon hugger av skalpen på en annan kvinna. Dessa två scener är ju värst av alla. Varför är inte de i svartvitt? Det är en sån sak jag retar mig på. Varför just detta besatthet av BLOD och RÖTT.
”Sagan om Ringen”-filmerna, som för övrigt är mina favoritfilmer, är ett annat exempel. De hugger av kroppsdelar till höger och vänster. Inga problem, tydligen. Men att det inte kommer en enda droppe blod när de hugger av något, det är för mig extremt konstigt och nästan lite löjligt. Det finns fler exempel. Star Wars filmerna undviker nästan alltid blod. Men att Anakin Skywalker bokstavligen blir bränd levande och helt vanställd, det är tydligen fine. Det är såna här saker som retar mig, för det makear absolut ingen sense alls. När ska folk censurera sånt som jag tycker är obehagligt? Eller ska jag behöva titta på ögon som sticks ut, bara för att andra regaerar mer på blod? Jag vill vara tydlig nu. Jag anser inte att det är obehagligt något av det. Och jag kräver inte att något ska tas bort. Jag anser bara att det finns en möjlighet att titta bort. Sluta censurera. Ha mer med blod. Kör på. Om folk är känsliga är det bara att titta bort eller kolla på något annat. Om vi ska börja censurera eller undvika känsligt innehåll så att verkligen ALLA blir nöjda, då hade vi inte haft mycket action kvar att titta på där hemma i TV-soffan.
Men nu kommer den fjärde delen, som inte har något med blod, trosor, sexuellt innehåll eller färgen röd att göra. Men det har med sociala koder att göra. Nämligen att föra andras talan. När jag jobbade på ett gammalt skitjobb, så var vi fyra stycken eller nåt sånt i min grupp. Övriga gruppen var dussintals samhallare som hade mage att gå fram till oss och gnälla på att vi inte får tillräckligt mycket producerat. För det första. That’s none of their business. Och för det andra. Vi var FYRA personer. Samhallarna var typ tjugo, minst! Jag förklarade då att en av oss har svårigheter, eftersom han har väldigt ont och därmed har svårt att fokusera. Han är dessutom rörelsehindrad, vilket inte gjorde saken lättare. Och då har dessa samhallare mage att säga: ”Blanda inte in andra. Han kan föra sin egen talan. Så gör man inte.”
Min spontana reaktion: ”Eeeeh, jo. Det gör man.” Det finns väl inget mer hederligt att föra någon annans talan. Men den andra av oss, som istället valde att säga att den rörelsehindrade personen gör för många fel. Ingen ifrågasatte honom, trots att det faktiskt var värre än det jag gjorde. Så uppenbarligen är det okej att prata om någon annan så länge man snackar skit om den, men om man för hens talan istället, ja, då jävlar är det plötsligt olämpligt. Hör ni hur konstigt det låter? Jag har råkat ut för samma sak även i andra sammanhang. Till exempel i sociala medier. När jag försvarar någon som får mycket skit, så får jag ofta höra, inte från hen, utan från de som angriper hen, att hen kan föra sin egen talan. Jaha, och? Det betvivlar jag inte för en sekund. Men jag för hens talan ändå. För jag gillar inte orättvisor.
Här kommer del fem. Det kanske mest ologiska och efterblivna som existerar. Den här besattheten av att inte nämna andra varumärken i Public Service, om det inte är av allmänintresse. Jag har kanske ett av de mest solklara exemplen. Låten ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, från Melodifestivalen, var tvungen att ändras när den gick vidare till Eurovision. För tydligen får man inte nämna andra företag. Det betraktas som ”smygreklam.” Det är så korkat så klockorna stannar. För det första så innebär reklam en direkt uppmaning att folk ska köpa en produkt. Att nämna en produkt är därmed inte reklam. Inte ens smyrejklam. Men då finns det ju tydligen de som tycker att denna så kallade ”smygreklam” går emot Public Service syfte att vara neutralt. Eeeeh. Nej. Ingen, absolut ingen drabbas negativt av att ett företag nämns i Public Service. Coca-cola drabbas inte av det. TV-tittarna drabbas inte av det. Ingen drabbas av det. Då kanske någon säger: ”Ja, men coca-cola kan ju gynnas av det.” Jaha, och? Den principen måste bort från public service, för den fyller ingen funktion alls. Tvärtom. Alla drabbas av den. I synnerhet konstnärlig frihet.
Ett annat solklart exempel var julkalendern ”När Karusellerna Sover.” Tydligen var det så kallad ”smygreklam” för att det gav en positiv bild av Liseberg, där den också utspelar sig. Jaha och vad är problemet? Exakt. Inget problem alls. Mer smygreklam tack. Mer konstnärlig frihet. Mindre censur. Mindre public service-noja.
Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jo. Vi med autism, eller åtminstone många av oss, känner faktiskt till mer sociala koder än vad många tror. Men vi kanske inte alltid förstår dem. Men vi förstår ändå mer än vad många tror. Vi kan lära oss koderna, och vi kan även i vissa fall lära oss förstå dem. Jag försöker alltid lyssna och göra vad jag kan för att inte bara lära mig koderna, utan även förstå dem. Ibland funkar det. Ibland inte. Jag är en bra bit på vägen och jag vill bli bättre. Men det finns vissa saker som går helt emot min logik. Jag har också mina sociala koder. Och många andra med autism har sina sociala koder. Det gör oss inte dumma. Och även om jag kan lära mig andra sociala koder, så har jag även förmågan att tänka utanför boxen och förbise dem. Jag har en förmåga att rannsaka mina egna känslor och försöka lista ut om de är logiska, eller enbart känslobaserade. Men vad vet jag. Jag är ju bara en lillpojke med autism som inte fattar något. 😉
En personlig och sann historia om rasismen på arbetsplatsen här i Skåne.
Jag vill sätta en trigger warning för grova uttalanden som kan väcka starka känslor hos många.
Jag bor i Hässleholm och har med mina diagnoser haft svårt att få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Jag började jobba på Samhall ett tag, och efter det har jag fått temporära anställningar med lönebidrag på olika ställen. Ända fram tills i fjol när jag fick min första tillsvidareanställning. Dessutom på ett ställe med helt underbara chefer och härliga kollegor.
Men det har inte alltid varit så.
Jag vet att vi har mycket rasism här i Skåne. Jag vet inte hur det är i Stockholm eller Göteborg, men jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet. På Samhall jobbade jag en period med två riktigt grova rasister. En av dem var före detta militär, eller påstod det i alla fall. Han sa att han jobbat för FN. Bland annat under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet, där han och de andra FN-soldaterna kämpade mot talibaner. Jag tyckte det var lite komiskt och påpekade för honom att det inte fanns några talibaner i Balkankriget. De var i Afghanistan. Men han ursäktade sin uppenbara lögn med att man i vardagligt tal brukade kalla dem för talibaner där också.
Men han hade åtminstone fortfarande vapen, sa han, eftersom han ofta gick på prickskytte. När hans kollega sa att han gärna hade ställt upp som den nya lasermannen, så svarade han: ”Ja, jag har grejer till det, så det är bara att höra av dig.” Jag var lite för snäll då. Jag sa bara: ”Nää, så säger man inte”. Arbetsledaren, som jag förväntade mig skulle säga ifrån, sa istället. ”Men det hjälper ju inte, för det kommer ju hit nya i vilket fall.”
I flera dagar gick jag och grubblade på detta inför kommande möte. Skulle jag säga till områdeschefen eller skulle jag inte. På mötet bestämde jag mig sedan för att säga till? Jag namngav inte personerna först, men chefen gissade vilka de var, och jag sa, ”Ja, det är de.” Det betyder att hon var medveten om problemet med de två personerna sedan tidigare.
En gång satt han i fikarummet och läste nyheter på mobilen. ”Flyktingbåt förlist. Haha, hoppas de drunknade allihopa. Haha” sa han. Som om inte rasistiska kollegor var illa nog, så skulle det senare bli ännu värre. En rasistisk chef. Inte bara rasist. Han såg ner på svaga människor i största allmänhet. Detta var några år efter att jag slutat på Samhall och blev praktikant hos honom istället.
Jag står långt till vänster, har autism och beundrade Greta Thunberg, som också har autism. Men den här chefen däremot var hardcore rasist och allmänt fientlig mot folk. Han påstod att om man var intelligent och duktig på att jobba så behövde man inte vara med i facket, för facket var bara för ”vänsterblivna och lata människor som inte är bra på något.” Är man intelligent och inte vänsterbliven så är man inte arbetslös, för då ville alla arbetsgivare anställa en direkt. Alla som inte kunde få jobb var vänsterblivna och lata enligt honom.
Han arbetade tillsammans med sin sambo, som själv var invandrare från Kurdistan. Hon var mycket yngre än honom. Trots deras förhållande så var han rasist. Han sa att när han hörde om allt bråk i Malmö, så fick han god lust att åka ner dit och puckla på varenda ”bl*tte.” Han skämtade mer än en gång om att KKK inte alls var en förkortning för Ku Klux Klan, utan stod för de tre sakerna man fick köra över. Katter, kaniner och kurder. När han sa det, så blev hans kurdiska sambo irriterad på honom. Sedan sa han att om de inte dör så backar man med bilen och kör över dem igen. Och det skämtet drog han inte vid ett tillfälle. Utan vid två tillfällen. Han påstod att ”n*grer”, som han uttryckte det, hade lägre IQ och skämtade om att alla invandrare borde tvingas donera organ till välgörenhet.
Hans hat mot Greta Thunberg kände inga gränser. Han kallade ofta henne för Damp-Greta och sa att hon bara använde sina diagnoser som sköld för att folk ska tycka synd om ”den stackars mongoliden.” En gång sa jag till honom att jag har samma diagnoser som Greta och att jag tar det personligt när han kalla henne för Damp-Greta och mongolid. Han svarade: ”Jag skiter fullständigt i dina diagnoser. Hon är fortfarande Damp-Greta.” Och om jag minns rätt så sa avslutade han med orden: ”Ful är hon också.” Men jag är inte 100 procent säker.
Jag minns när han och en kollega skämtade med mig om att jag försvarar Greta bara för att jag är kär i henne och runkar till bilder till henne på toaletten och fantiserar om att dra henne i flätorna när jag sätter på henne bakifrån. Det var den låga nivån.
När vi skulle utföra ett arbete ute hos en kund en gång, så tyckte jag att hans instruktioner var otydliga. Han förklarade för mig flera gånger men jag förstod inte vad han menade. Jag blev helt uppgiven och slutade till sist att jobba och bara satte mig ned med mobilen för jag vågade inte fråga fler gånger hur jag skulle göra, för jag ville inte göra honom irriterad. På ett enskilt möte senare mellan oss två påpekade han det där med att jag satte mig med mobilen. Han sa att jag var lat och i det tempo jag arbetar kommer jag aldrig få en anställning om jag inte bättrar mig. Han sa till mig att jag fortfarande har för mycket Samhall i mig.
En gång fick jag nog av hans rasistiska uttalanden och bad om att få prata med honom privat på hans kontor. Jag förväntade mig att få sparken. Jag sa till honom: ”Jag har jobbat med många rasister men du är den värsta.” Då hånskrattade han. Men jag sa att om han inte slutar med såna uttalanden kommer jag kontakta facket. Då sa han att jag naturligtvis inte ska behöva må dåligt på hans jobb. Han lovade att sluta med såna uttalanden när jag var i närheten. Och då lovade jag att inte blanda in facket. Jag hade förväntat mig att få sparken efter att ha kritiserat honom på det sättet, men tyvärr fick jag inte det. Han påpekade samtidigt att facket inte hade kunnat göra något i vilket fall, men trots det sa han att han skulle sluta. Precis som om han innerst inne visste att han skulle kunna få problem med facket.
Men han höll inte sitt löfte utan fortsatte med samma rasistiska uttalanden som tidigare. Han sa ofta att han bara skojar och en gång sa han att han ofta tar i lite extra just när jag är närvarande för att retas lite med mig, för att han vet att jag har mina åsikter och att jag blir triggad av såna uttalanden. En gång när han drog ett lite halvrasistiskt skämt, sa han. ”Nej just det, Love är ju här, då får jag ju inte säga så!”
Han verkade samtidigt ha mindervärdeskomplex och sa flera gånger att när han köpte upp företaget ville han göra det till ett riktigt företag, men att det inte blev som han tänkt sig. När vi hade rast en gång, så gick han in i fikarummet där jag och mina kollegor satt, och sa så här: ”Jag köpte det här företaget för jag ville det skulle bli ett riktigt företag. Men om en seriös företagare skulle komma in här, så skulle han bara titta på er och skaka på huvudet.” Han sa så, till oss alla. Hans egna anställda. En gång sa han till mig att ”nu har du jobbat här en månad och du frågar fortfarande vad du ska göra varje dag. Du ska inte behöva fråga, du ska bara veta vad du ska göra direkt.”
Jag är glad att jag inte fick fast anställning där. Jag tror faktiskt att om han hade erbjudit mig ett fast jobb så hade jag tackat nej, för det skulle inte funka mellan oss. Jag vill inte gå till jobbet och vara förbannad på min chef varenda dag och låta honom förnedra mig. Så jag tror aldrig tidigare jag varit så tacksam över att jag aldrig fick en fast anställning där. Min praktik gick ut helt enkelt. Som tur är är jag på en mycket bättre plats nu. Mitt bästa jobb hittills, faktiskt.
Men det här är ett djupt rotat problem i Skåne. Jag vet inte hur det är för er uppåt landet. Har ni samma problem på arbetsplatserna där?
Det sjukaste var att jag senare fick berättat för mig att arbetsförmedlingen hade slutat skicka praktikanter till honom. Och ännu senare, berättade en kollega på ett av mina andra jobb, att hon hade hört talas om honom, och att han hade varit långtidsarbetslöshet i flera år innan han fick jobb på företaget där han senare blev chef. Det säger en hel del. Jag tror egentligen att han var en väldigt tragisk människa innerst inne, med mindervärdeskomplex. Och när han klev upp några steg på samhällstrappan så projicerade han sin egen skam på andra som var i samma situation som han en gång varit.
Jag skriver den här texten för att helt rakt och ärligt berätta och upplysa om hur allvarlig rasismen faktiskt är i Skåne. Men den här gången är det vad jag själv sett och hört. Inte från media. Enbart det som jag vet. Men nu vet förhoppningsvis fler.
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy.
