Det är nog ingen nyhet för de flesta av mina läsare att jag har autism, och mer specifikt den typen som tidigare kallades Aspergers. Det närmsta man kan komma är autism typ 1, men det är en bredare diagnos än Aspergers. Hursomhelst. Jag har varit arg, irriterad och ur balans de senaste dagarna och gått och tänkt på en sak, eller flera saker, rättare sagt, som gör mig väldigt frustrerad. Det är det här med sociala koder. Många har en bild av autister som att de helt saknar sociala koder, nästintill, men det är oftast en överdriven stereotyp. Ja, vi har ofta problem med sociala koder, men det skiljer sig väldigt mycket från person till person.
Jag lyssnar på andra, försöker lära mig sociala koder och hittills har jag kommit ganska långt. Jag försöker ibland även förstå logiken i sociala koder, inte enbart respektera dem, utan verkligen förstå dem. Ibland går det. Ibland inte. Och här ska jag ta upp ett antal exempel på områden där jag tycker tvärtemot de flesta andra, eftersom jag anser min synpunkt är mer rationell. Det här började egentligen i diskussioner på Facebook, där folk ofta till mitt försvar, sagt att jag har autism och därmed har svårt att förstå, ironi, sociala koder eller vad det nu kan vara. Det kanske stämmer till viss del. Och jag förstår att personerna som sagt så inte menat något illa, men det kan ibland vara lite frustrerande då bilden inte stämmer. Jag har inga problem med att folk för min talan, vilket jag även ska gå in på mer senare i texten. Men om de för min talan baserat på överdrifter eller stereotyper, så regaerar jag. Men värst är kanske kommentarerna som ibland kommer efteråt, i stil ned: ”Man har en skyldighet att förstå sånt ändå, även om man har autism.” Ok, Mr Smart Guy.
Dessa diskussioner har bidragit till en alltmer ökad motvilja att ens följa dessa sociala koder, även om jag kan dem. Ibland bryter jag mot dem i ren protest, bara för att jävlas. Men folk tror på allvar att jag inte förstår. Men det är nog lite mitt fel också, för jag har inte varit tydlig med att jag faktiskt kan fler sociala koder än vad många tror, även om jag ibland inte alltid följer dem. Om jag inte förstår logiken brukar jag ändå rätta mig i ledet, men det finns situationer där jag inte gör det, då jag anser att min sociala kod är mer rationell och även mer moralisk.
Vi börjar med exempel nummer ett. Att ta saker privat istället för att ta det offentligt. Jag tycker det är en bra princip. I verkligheten är det vanligt att om man har någon kritik eller tillsägelse eller annan känslig information, så går man undan och tar det privat med personen för att undvika förödmjukelse. Det tycker jag är bra. Men av någon anledning tycker folk tvärtom på internet. De säger att det inte är ok att kontakta någon privat på Messenger om de är arga. Okej. Så det är alltså bättre att ta allting offentligt i ett kommentarsfält där diskussionen uppstår? Är det inte bättre att gå in och sköta det i messenger, dels för allmänhetens skull, men även för den personen jag faktiskt bråkar med? Jag skulle aldrig gilla att bli utskälld inför andra i ett kommentarsfält. Visst, att bli utskälld i ett kommentarsfält är jag van vid nu, och även att skälla ut folk själv i kommentarsfält. Jag hade uppskattat mer om någon skällt ut mig privat i Messenger. Det handlar om att inte skämma ut någon. Jag har alltid agerat efter det. Men uppenbarligen är det något som gör att folk hellre vill bli förödmjukade och utskällda offentligt, så därför har jag slutat kontakta dem och istället bråka med dem offentligt, för allas trevnad liksom. Då blir det ju lite mysig och trevlig stämning, om man säger så.
Den andra punkten är fingertoppskänsla över vad som är lämpligt att lägga ut eller inte. Ibland lägger jag ut väldigt vågade, lättklädda teckningar som ofta orsakar ett jäkla liv i konstnärsggrupper. Jag förstår det. Och jag förstår faktiskt en del av reaktionerna, men inte alla. Min tolkning är att folk av någon konstig anledning tycker att lättklädd/halvnaket är mer olämpligt än helnaket. Den logiken förstår inte jag. Visst, jag förstår att pose påverkar, eftersom det dels handlar om att ge vissa hintar, och vara suggestiv, men faktiskt även också att posen, kroppsställningen ibland påverkar hur mycket intimt som exponeras. Så långt är jag med. Men fortfarande verkar det vara ett genomgående fenomen att just halvnaket uppfattas som värre än naket.
Många påpekar att jag saknar fingertoppskänsla, men faktum är att jag inte gör det. Jag har faktiskt ganska bra fingertoppskänsla, och jag reagerar också likadant som de andra gör på den typen av innehåll. Skillnaden är att jag har en förmåga att tänka till litegrann och ställa mig frågan: ”Är min reaktion rationell eller är den ett uttryck för inlärda normer?” Om jag kommer fram till det sistnämnda, så utgår jag från det. Med andra ord analyserar jag mina känslor lika dömande som jag analyserar andras. Det betyder att jag är medveten om exakt vilken typ av innehåll som brukar trigga folk mer än annat, och jag är själv medveten om att jag reagerar exakt likadant. Men eftersom jag tänker efter och därmed insett att min reaktion är inlärd, och inte rationell, så kan jag förbi se det. Detta har lett till att jag faktiskt ofta skiter i normerna, lägger upp sådant innehåll ändå, i ren protest, bara för att jävlas. Varför ska jag anpassa mig efter andra när ingen annan vill anpassa sig efter mig? Jag är ju trots allt bara den där dumma autistiska lillpojken som inget fattar.
Men det som jag retar mig mest på, är faktiskt folks värdering av färger. Uppenbarligen går folk i taket och skriker sexualisering så fort färgen röd är inblandad. Jag lade till exempel upp den här bilden en gång, som ändå inte är riktigt lika vulgär som många andra, och dessutom mer geneomarbetad.
Jag hade förväntat mig att folk skulle reagera på posen, exponeringen av intima delar och uttryckssättet. De flesta gjorde mycket riktigt det, och det förstår jag. För den är väldigt vulgär. Men sedan märkte jag att flera personer reagerade mer på att hennes trosor var röda. Vadå röda, sa jag? Vad är problemet med det? Då var där någon stolle som idiotförklarade mig och sa något i stil med: ”Vadå? Låtsas inte om att du inte förstår att färgen på trosorna och poseringen påverkar.”
För det första, så anser jag visst att poseringen påverkar. Men inte färgen. Just färg är det mest irrelevanta jag känner till. Och många sa då till mig att rött är kärlekens och passionens färg, också vidare. Och det vet jag. Men jag hade inte den blekaste aning om att just färgen röd spelade roll överhuvudtaget. Jag har även senare i andra ämnen sett folk som i olika sammanhang pekar ut just den röda färgen i konstverk eller foton och anser att det blir mer ”vulgärt” på grund av det. Rött läppstift, röda trosor är tydligen big no no. Vissa har till och med skrivit att RÖD BAKGRUND gör en bild mer vågad. Och att då bli idiotförklarad för att jag inte känner till det, gör mig förbannad. Det är inte mitt fel att jag är rationell och de andra inte är det. Om dessutom ingen har berättat att färgen röd uppenbarligen är så otroligt triggande i vissa sammanhang, så kan ju jag inte veta det heller.
Och angående färgen röd. Här kommer vi in på del tre. Blodigt och våldsamt innehåll i filmer, böcker och spel. Jag har aldrig reagerat särskilt mycket på blod i sig. Men uppenbarligen finns det studier som visar att människans hjärna reagerar mer på just färgen rött. Därför upplever de flesta ofta att blod gör filmer otäckare. Och visst, det stämmer kanske till viss del. Men det finns saker som jag faktiskt tycker är värre och som inte censureras lika hårt. Body violence. Att det kommer blod verkar vara det som är mest avgörande för hur åldersgränser sätts. Men jag anser faktiskt att de mer utstuderade deatljerna är värre. Kroppar som stympas, vanställs, eller som förvrängs eller mosas. Kroppar som får stora otäcka sår. Inälvor, hjärnsubstans och liknande. Sånt tycker jag är värst av allt. Men det verkar inte vara lika avgörande för åldersgränser.
Filmen ”Kill Bill” är ett typexempel på detta hyckleri. Fightscenen där allting plötsligt blir svartvitt var dels ett konstnärligt drag av regissören Quentin Tarantino. Men det var faktiskt även ett sätt att förhindra en högre åldersgräns. Tarantino var orolig för att om scenen varit i färg, skulle den gå från R-rated till NC-17. Och jag bara: ”Eeeh, okej.” Menar de på fullaste allvar att blod blir mindre obehagligt bara för att det är svartvitt? Men de två absolut värsta scenerna i hela filmen, dels där huvudpersonen sticker ut en kvinnas öga, och dels där hon hugger av skalpen på en annan kvinna. Dessa två scener är ju värst av alla. Varför är inte de i svartvitt? Det är en sån sak jag retar mig på. Varför just detta besatthet av BLOD och RÖTT.
”Sagan om Ringen”-filmerna, som för övrigt är mina favoritfilmer, är ett annat exempel. De hugger av kroppsdelar till höger och vänster. Inga problem, tydligen. Men att det inte kommer en enda droppe blod när de hugger av något, det är för mig extremt konstigt och nästan lite löjligt. Det finns fler exempel. Star Wars filmerna undviker nästan alltid blod. Men att Anakin Skywalker bokstavligen blir bränd levande och helt vanställd, det är tydligen fine. Det är såna här saker som retar mig, för det makear absolut ingen sense alls. När ska folk censurera sånt som jag tycker är obehagligt? Eller ska jag behöva titta på ögon som sticks ut, bara för att andra regaerar mer på blod? Jag vill vara tydlig nu. Jag anser inte att det är obehagligt något av det. Och jag kräver inte att något ska tas bort. Jag anser bara att det finns en möjlighet att titta bort. Sluta censurera. Ha mer med blod. Kör på. Om folk är känsliga är det bara att titta bort eller kolla på något annat. Om vi ska börja censurera eller undvika känsligt innehåll så att verkligen ALLA blir nöjda, då hade vi inte haft mycket action kvar att titta på där hemma i TV-soffan.
Men nu kommer den fjärde delen, som inte har något med blod, trosor, sexuellt innehåll eller färgen röd att göra. Men det har med sociala koder att göra. Nämligen att föra andras talan. När jag jobbade på ett gammalt skitjobb, så var vi fyra stycken eller nåt sånt i min grupp. Övriga gruppen var dussintals samhallare som hade mage att gå fram till oss och gnälla på att vi inte får tillräckligt mycket producerat. För det första. That’s none of their business. Och för det andra. Vi var FYRA personer. Samhallarna var typ tjugo, minst! Jag förklarade då att en av oss har svårigheter, eftersom han har väldigt ont och därmed har svårt att fokusera. Han är dessutom rörelsehindrad, vilket inte gjorde saken lättare. Och då har dessa samhallare mage att säga: ”Blanda inte in andra. Han kan föra sin egen talan. Så gör man inte.”
Min spontana reaktion: ”Eeeeh, jo. Det gör man.” Det finns väl inget mer hederligt att föra någon annans talan. Men den andra av oss, som istället valde att säga att den rörelsehindrade personen gör för många fel. Ingen ifrågasatte honom, trots att det faktiskt var värre än det jag gjorde. Så uppenbarligen är det okej att prata om någon annan så länge man snackar skit om den, men om man för hens talan istället, ja, då jävlar är det plötsligt olämpligt. Hör ni hur konstigt det låter? Jag har råkat ut för samma sak även i andra sammanhang. Till exempel i sociala medier. När jag försvarar någon som får mycket skit, så får jag ofta höra, inte från hen, utan från de som angriper hen, att hen kan föra sin egen talan. Jaha, och? Det betvivlar jag inte för en sekund. Men jag för hens talan ändå. För jag gillar inte orättvisor.
Här kommer del fem. Det kanske mest ologiska och efterblivna som existerar. Den här besattheten av att inte nämna andra varumärken i Public Service, om det inte är av allmänintresse. Jag har kanske ett av de mest solklara exemplen. Låten ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, från Melodifestivalen, var tvungen att ändras när den gick vidare till Eurovision. För tydligen får man inte nämna andra företag. Det betraktas som ”smygreklam.” Det är så korkat så klockorna stannar. För det första så innebär reklam en direkt uppmaning att folk ska köpa en produkt. Att nämna en produkt är därmed inte reklam. Inte ens smyrejklam. Men då finns det ju tydligen de som tycker att denna så kallade ”smygreklam” går emot Public Service syfte att vara neutralt. Eeeeh. Nej. Ingen, absolut ingen drabbas negativt av att ett företag nämns i Public Service. Coca-cola drabbas inte av det. TV-tittarna drabbas inte av det. Ingen drabbas av det. Då kanske någon säger: ”Ja, men coca-cola kan ju gynnas av det.” Jaha, och? Den principen måste bort från public service, för den fyller ingen funktion alls. Tvärtom. Alla drabbas av den. I synnerhet konstnärlig frihet.
Ett annat solklart exempel var julkalendern ”När Karusellerna Sover.” Tydligen var det så kallad ”smygreklam” för att det gav en positiv bild av Liseberg, där den också utspelar sig. Jaha och vad är problemet? Exakt. Inget problem alls. Mer smygreklam tack. Mer konstnärlig frihet. Mindre censur. Mindre public service-noja.
Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jo. Vi med autism, eller åtminstone många av oss, känner faktiskt till mer sociala koder än vad många tror. Men vi kanske inte alltid förstår dem. Men vi förstår ändå mer än vad många tror. Vi kan lära oss koderna, och vi kan även i vissa fall lära oss förstå dem. Jag försöker alltid lyssna och göra vad jag kan för att inte bara lära mig koderna, utan även förstå dem. Ibland funkar det. Ibland inte. Jag är en bra bit på vägen och jag vill bli bättre. Men det finns vissa saker som går helt emot min logik. Jag har också mina sociala koder. Och många andra med autism har sina sociala koder. Det gör oss inte dumma. Och även om jag kan lära mig andra sociala koder, så har jag även förmågan att tänka utanför boxen och förbise dem. Jag har en förmåga att rannsaka mina egna känslor och försöka lista ut om de är logiska, eller enbart känslobaserade. Men vad vet jag. Jag är ju bara en lillpojke med autism som inte fattar något. 😉
