OBS: Det här inlägget innehåller spoilers.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så såg jag och Milou på live action-versionen av ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” Vi hade båda mycket låga förväntningar och det var också därför vi gick för att se den. Ibland kan det nämligen vara underhållande att se en riktigt dålig film. En film som är så dålig att den blir bra. Men innan jag ger mig in i recensionen vill jag bara ge er lite kontext och bakgrundsinformation.

Ni känner alla till ”Snövit och de Sju Dvärgarna.” En gammal tysk folksaga sammanställd av Bröderna Grimm på 1800-talet. Sagan går dock längre tillbaka än så. Bröderna Grimm skrev nämligen inte berättelserna själva. De snarare åkte runt i byarna och samhället och samlade in material från olika folksägner och sagor som aldrig tidigare skrivits ner, utan enbart förts vidare muntligt. Tack vare Bröderna Grimms mödosamma arbete med att skriva ner alla dessa sagor, lever de vidare än idag. Några andra exempel på Bröderna Grimms sagor är ”Mästerkatten i Stövlar”, ”Rumpelstiltskin” (Bullerskaft), och många fler. Men deras mest kända är ”Snövit och de Sju Dvärgarna.”

Jag tror inte ens jag behöver berätta om handlingen i Disneys tecknade version från 1937, för den har nog alla hört om eller sett. Men vad som gör den filmen så intressant är att det var Disneys första tecknade långfilm. Dock var Disney inte först med tecknade långfilmer om man räknar in svartvita filmer. Redan 1917 hade den argentinska animatören Quirino Cristiani gjort en tecknad långfilm vid namn ”El Apóstol”. Däremot gjorde Disney den första tecknade långfilmen som var i färg.

Även om Disneys tecknade version blivit en klassiker, så lär samma sak inte ske med live action-versionen. Filmen är en av de mest hatade i världshistorien. Det kan man bland annat se på Disneys trailer på Youtube, där antalet gillamarkeringar bara är några tiotusentals, medan ogillamarkeringarna är hela två miljoner. Jag ska dock vara ärlig. Jag tycker att folk hade väldigt förutfattade meningar som ogillade trailerna långt innan filmen ens hade kommit ut. Man ska inte döma en film för trailern.

Filmen har framförallt fått kritik för tre saker.

1. Att den är så kallat ”woke.” Tydligen retar många upp sig på att man ändrar ras på några karaktärer hit och dit. Till viss del kan jag i många fall förstå den kritiken, då den här idén om att byta ut karaktärers hudfärg i olika remakes beror på en enda sak. Nämligen att vara inluderande. Det är väldigt genomskinligt. Samma sak gällde Amazons ”The Rings o Power.” Och missförstå mig inte. Jag tycker det är jättebra att det finns karaktärer med olika hudfärg och bakgrund i böcker, filmer och spel. Men det måste finnas en viss logik och genuinitet i det också. Enda anledningen till att de byter hudfärg på karaktärer är just för att de vill byta hudfärg på karaktärer. Att göra en skådespelare svart enbart för att hen ska vara svart är inte trovärdigt. Skriv en egen story istället. Med det sagt hade jag inga problemen med att de gjorde jägaren svart i den nya Snövit. Det hade jag noll problem med. Det makear sense ändå, liksom.

2. Att dvärgarna var datoranimerade. Den kritiken håller jag med om. Och där kommer vi återigen till att vara inkluderande. Använd riktiga kortväxta istället. Däremot har jag faktiskt inga problem med hur de var animerade, som många andra har. Det är mer av moraliska och logiska skäl. De hade inte behövt göra dem i datorn. Det hade varit så mycket bättre och enklare att ha riktiga skådespelare. Det är inte särskilt sjyst mot kortväxta att neka dem representation i filmen. Framförallt med tanke på att Disney gör allt de kan för att framstå som så inkluderande som möjligt.

3. CGI. Dvärgarna och djuren har mött massiv kritik för att de är dåligt animerade. Jag håller dock inte med om det. Det är inte bra, men inte dåligt heller. Jag skulle snarare säga medelmåttigt. Jag stör mig mycket sällan på CGI och tycker nästan att det verkar ha blivit en hobby för folk att hata allt som har med CGI att göra. Jag förstår inte vad allt det här CGI-hatet kommer ifrån.

Så! Låt oss nu börja med recensionen.

Filmen har alldeles för långa och för många musiknummer. Man märker att de har satsat hårt på dansnumren, men det betyder inte att resultatet blev bra. Koreografin är helt okej, men det känns så överflödigt med alla dessa sånger som utgör typ 99,99 procent av filmen. De för dessutom sällan handlingen framåt, vilket de alltid gjorde i de stora klassikerna.

Skådespelet var faktiskt dåligt. Den enda jag tyckte gjorde någorlunda bra ifrån sig var ”prinsen”, som de av någon anledning gjort om till tjuv i den här versionen. Jonathan hette han. Armborstdvärgens skådespel var en katastrof och Gal Gadots insats som den onda drottningen var också dålig. Rachel Zeglers insats som Snövit var ”okej.” Och när jag säger ”okej” är jag ändå väldigt snäll.

Vissa av kostymerna var bra. Andra var helt horribla. Drottningens andra outfit såg ut att vara köpt på Buttericks och Snövits klänning var nästan lika dålig. Statisternas klädsel var dock ganska bra. Slutet av filmen var katastrof. När de sju dvärgarna begav sig till slottet för att hjälpa Snövit att slåss mot drottningen, så förväntade man sig en fajt. Istället lyckades Snövit övertyga alla vakter om att gå över till den goda sidan, vilket inte alls skedde på ett naturligt sätt. Summa summarum. Drottningen är den enda onda karaktären. Alla andra ”bad guys” är bara lättlurade. Frågan är bara hur ett ondskefullt mastermind som drottningen lyckades hålla ihop ett helt kungadöme, när soldaterna inte ens klarar av att stå emot de fina orden från EN ENDA person. Snövit då alltså. Dvärgarna deltog i princip aldrig i den så kallade ”striden”. När den var över hade de redan intagit slottet.

Ett annat lågvattenmärke var dvärgarnas, i synnerhet Butters karaktärsutveckling. I den gamla versionen från 1937 blir Butter otroligt ledsen när Snövit dör och börja gråta. Nu gråter han bara litegrann. När Snövit återupplivas av prinsens, eller förlåt, tjuvens, kyss, så reagerar nästan ingen av dvärgarna särskilt mycket. Jag hade gärna sett att de förtydligade Butters utveckling från en otrevlig surgubbe som hatade Snövit, till en betydligt trevligare person. I den här filmen gråter han bara litegrann och reagerar nästan inte när hon vaknar.

Jag gillade dock konceptet med Toker. Ett koncept de tyvärr inte satsade tillräckligt mycket på. I originalet är det ingen som bryr sig om att Toker inte kan prata. Inte han själv heller. I den här versionen däremot, märker man att han har komplex för att han inte kan prata. När Snövit ser honom för första gången och frågar vem han är, försöker han prata, men han kan inte. Men i slutet när det väl kommer till kritan, så börjar han plötsligt prata. Jag gillar konceptet, men jag anser att han borde ha mycket svårare att få fram orden. Han började prata helt plötsligt utan att behöva kämpa fram orden. Det hade också varit mer intressant om man faktiskt hade fått se lite flashbacks som visar VARFÖR Toker inte kunde prata. Har han upplevt något trauma eller liknande? Det vore också intressant med en liten backstory till Butter. Jag tror inte att han blev så sur och otrevlig utan orsak. Betyder det att vi kommer få se detta i framtiden? Nej. Så klart inte. Disneys floppade totalt med den här filmen och skulle aldrig vara så dumma att de lade ner energi på en spinoff. Men ärligt talar så skulle det inte förvåna mig heller, för filmen bygger till och med upp till en uppföljare. Det nämns att drottningens kungarike är i krig mot ett annat kungarike. Kommer vi få se en uppföljare om det? Nej, så klart inte. Varför göra en uppföljare till en film som alla hatar?

På grund av filmens totalt komersiella misslyckande, så hade jag och Milou nästan hela biografen för oss själva. Där fanns EN banrfamilj. Det var typ det. När vi kollade olika biljettider så märkte vi att enbart en handfull platser var sålda. Detta har också uppmärksammats mycket i media. Av hundratals platser var det bara typ fyra stycken som var upptagna. Och detta mönstret är återkommande i hela landet just när det gäller Snövit.

Milou skrattade åt hur usel filmen var flera gånger. Men om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt inte att filmen var helt åt helvete. Den var faktiskt helt okej att titta på. Det gjorde mig besviken, för både jag och Milou hade förväntat oss en film som var så dålig att den blev bra. Nu vill jag också påpeka att filmen verkligen inte var bra i mina ögon heller. Jag menar bara att allt detta ramaskri är överdrivet. Den var faktiskt inte så dålig som många tycker. Jag ger filmen fyra av tio. Sådär. Come at me. Hata mig hur mycket ni vill. Men det är min åsikt i alla fall och det står jag för.