Bron – Recension ur ett autistiskt perspektiv

För några månader sedan började jag titta på en serie som jag blev helt fängslad av. Den prisbelönta och internationellt erkända serien ”Bron” tog mig med storm. För er som inte vet så är det en dansk-svensk samproduktion regisserad av Hans Rosenfeldt, som sändes mellan 2011 och 2018. Eftersom jag aldrig haft något större intesse för deckare tidigare så var detta ett högst ovant äventyr för mig.

Jag har alltid haft svårt att förstå handling i filmer och serier om saker inte sägs rakt ut. I synnerhet i deckare där det är väldigt många saker samtidigt man måste hålla reda på för att kunna hänga med. Bron var inget undantag. Jag var frustrerad i början över att jag inte hängde med, och det gjorde jag faktiskt inte särskilt mycket under resten av serien heller, men jag lyckades leva med det och njuta av att se den ändå. Det var en rolig upplevelse som jag inte vill glömma.

Serien handlar om en detektiv som jobbar på Länskrim i Malmö, vid namn Saga Norén, spelad av Sofia Helin. Hon är en udda person på flera sätt med mycket tydliga autistiska drag, även om det aldrig bekräftas, varken i serien eller av manusförfattarnas egna utsagor. Hon har svårt för empati och att hantera känslor. Hon förstår inte ironi och har noll koll på sociala koder. Hon säger precis vad hon tycker och tänker helt utan filter. Detta leder till flera komiska situationer men också flera allvarliga situationer. Saga gillar inte småprat. Hon är arbetsnarkoman och föredrar ensamhet framför socialt umgänge. Men hon är en av Sveriges skickligaste poliser. Hennes autism, sakkunnighet och sinne för detaljer som de flesta andra missar, gör att hon lyckas lösa fall som de flesta andra skulle misslyckas med.

Serien börjar med ett mycket märkligt mordfall där en kropp placeras på Öresundsbron, mitt på gränsen mellan Danmark och Sverige. Detta gör att både dansk och svensk polis blir inblandade i utredningen. Saga Norén får sällskap av sin nya danska kollega, Martin Rodhe från Köpenhamnspolisen. Han spelas av Kim Bodnia och är helt olik Saga. Han är varm, gemytlig och har stor empati för människor som far illa, men han har också högt temperament. De två första säsongerna kretsar väldigt mycket kring dynamiken mellan Saga och Martin. Det blir mycket bråk och tjafs i början. Men med tiden lär sig Martin förstå och respektera Saga och de blir en ikonisk duo och dessutom goda vänner.

Under säsong 3 och 4 är Martin Rodhe inte med. Kim Bodnia hoppade av produktionen efter säsong 2. Sagas nya motpart blev istället den danske polisen Henrik Sabroe, som spelas av Thure Lindhardt. Även om säsong 3 och 4 också var bra, så tycker jag inte att de höll samma klass som säsong 1 och 2. Martins och Sagas relation var det som gjorde serien så speciell. När Martin försvann ur bilden så blev det inte samma grej. Henrik Sabroe är också ganska kall av sig, fast på ett annat sätt än Saga Norén.

Det som gör serien så kul är spänningen. De sitter på kontoret och det kommer in nya uppgifter och ledtrådar hela tiden, som ändrar utredningen. Det händer något hela tiden. Samtliga säsonger består av flera separata sidospår mellan olika karaktärer som senare knyts ihop och blir en del av utredningen och därmed av ett större sammanhang. I början förstår man inte hur de olika sidospåren och intrigerna hänger ihop. Istället läggs pusselbitarna successivt på plats hela tiden.

Skådespelet är väldigt bra. Kim Bodnia gör en fantastisk insats som Martin Rodhe och känns genuin. Sofia Helin gör en lika fantastisk insats som Saga Norén. Man märker också hur mycket krut de har lagt på produktionen. Jag är till stor del uppväxt i Malmö och känner igen många av platserna. De har lagt mycket energi på design, gatunamnen och de olika platserna som stämmer väl överens med verkligheten. När man hänger med i serien så inser man också att det har krävts mycket research och kunskap om hur polisväsendet fungerar.

Serien tar också upp mycket av skillnaden mellan den danska och svenska mentaliteten. Saga är som svenska väldigt bunden till juridik och regler, medan Martin Rodhe som dansk är lite mer rakt på sak, känslostyrd och inte alltid följer regelverket. I en scen när Saga påpekar att det något är olagligt för en polis säger Martin något i stil med: ”Okej, kör på som de lydiga svenska du är.” Den repliken illustrerar denna dansk-svenska kontrast perfekt.

Och nu till ämnet Saga Norén. Jag har en komplicerad inställning till henne som karaktär. Som en person med autism känner jag själv igen mig i vissa av hennes problem. Jag ser henne delvis som en förebild för oss med autism, men samtidigt är jag lite kluven. Att det uppstår komiska scener och roliga missförstånd pga hennes autism är det många som kritiserat, men just den biten har jag inga problem med. Däremot har jag problem med hennes framtoning. Hon framstår som kall, empatilös, okänslig och direkt oförskämd. Det är inte möjligt att bete sig så och dessutom vara polis, när man är 40 år gammal. Under den tiden måste man ha träffat folk och börjat förstå sociala koder. Men Saga beter sig som att hon aldrig tidigare träffat en människa i hela sitt liv. På så sätt ger hon en ganska dålig bild av autism och förstärker stereotypen av oss som känslokalla och kyliga.

I säsong 1 kan jag förstå henne till viss del. Saga är ändå inte helt kall i början. Under säsong 1 genomgår hon också en ganska ordentlig utveckling som karaktär, där hon lär sig att poängen av att dra vita lögner, att spela med i det sociala samspelet också vidare. Men i säsong 2 är det värre. Där har de gjort henne kallare och mer socialt inkompetent. Det känns som att regissören ville förstärka hennes autism och det gillar jag inte riktigt. Under de följande tre säsongerna utvecklas hon nästan inte alls som person. Den karaktärsutveckling hon genomgick i säsong ett skulle kunna bli något riktigt bra i de övriga tre säsongerna, men istället drog de tillbaka klockan och gjorde henne mer autistisk än vad hon var undr hela säsong 1.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag älskade serien och jag tycker Saga är cool och en stark förebild för oss med autism. Men det betyder inte att jag inte ser problematiken med hur hon framställs. Jag ger serien åtta av tio.

Som tribut till serien gjorde jag en liten skiss på Saga och Martin.