Etikett: Socialdemokraterna

• Arvet efter Olof Palme

  Idag är det 40 år sedan en av våra mest ikoniska statsministrar blev mördad på öppen gata i Stockholm. Olof Palme är min största politiska förebild. Han var inte felfri, men han ifrågasatte de som inte ”fick” ifrågasättas, så att säga. Han ifrågasatte USAs vedervärdiga beteende i Vietnam, Israels vidriga massmord och förtryck av palestinier. Han kunde alltså kritisera de länder som Sverige var allierad med och satte därför sig själv och Sverige i en ansträngd diplomatisk situation. Men han sa det som var rätt och som han trodde på och det höll jag oftast med honom om.

  Palme levde precis under den tid då Sverige gick från ett ganska homogent land till ett invandrarland. Han var den som på allvar började prata om frågor som handlade om rasism, diskriminering och patriarkat. Det fanns så klart svenska politiker som varit inne på det spåret tidigare, men Palme var den politiker som på allvar gjorde antirasismen och feminismen till ett viktigt ämne i Sverige. Innan det pratade man inte så mycket om det. Sverige var homogent. Här fanns inte så många utomeuropéer. Därför kände man ingen behov av att diskutera det. Men Palme hade sett rasismen med egna ögon. Hans mor var invandrare. Och när han studerade i USA valde han att stanna kvar efter examen och åka runt och utforska USAs fattigaste slumområden, med en stor svart befolkning. Han åkte runt och pratade med invånarna i de svarta slumområdena och fick på så sätt en mer genuin förståelse för hur vidrig rasism faktiskt är.

  Palmes gjorde stora förbättringar för invandrare, även om han samtidigt var ganska restriktiv. Han var noggrann med att de skulle anpassa sig, men han hade samtidigt en mer öppen attityd än tidigare statsministrar. Men han var som sagt inte felfri. Han blev statsminister 1969 och att utvisa en grupp franska romer som han lovat att inte göra, var nästan det första han gjorde. Det var så klart en skamfläck. Men han gjorde också väldigt mycket för romerna senare under 1970-talet. Skolorna byggdes ut och man började aktivt arbeta för att integrera romerna istället för att medvetet hålla dem utanför.

  Olof Palme genomförde stora satsningar för löntagare. LAS infördes och media och myndigheter fick större insyn i arbetsmarknaden. Under hela 70-talet ökade lönerna med 25 procent. Visst, inflationen åt upp mycket av löneökningarna, men inte allt.

  Palmes svagheter var dock hans idealism. Det är givetvis viktigt att stå för sin värdegrund. Men Olof Palmes var statsminister mitt under ett ekonomiskt paradigmskifte. Under Palmes tid började den gamla socialdemokratiska ekonomiska modellen sluta fungera. Oljekrisen 1973 ledde till hög inflation och hög arbetslöshet på samma sång, vilket var ovanligt tidigare. Medan många andra länder försökte lösa krisen med nedskärningar och en stram budget, höll socialdemokraterna i Sverige fast vid den keynesianska modellen om en expansiv statligt reglerad ekonomi. Ofta finansierades reformerna med stora lån från utlandet.

  Olof Palme hade svårt att acceptera det faktum att han var tvungen att dra sig lite mer mot mitten för att Sveriges ekonomi skulle kunna fungera i den nya globaliserade ekonomiska miljön. På 80-talet genomförde han motvilligt flera liberaliseringar av ekonomin. Bland annat frisläppandet av riksbanken och möjligheten att föra pengar ut ur landet. Han gick alltså mer åt en marknadsekonomisk riktning. Jag kan förstå hans frustration. Jag är också idealist och har svårt att anpassa mina idéer efter vad som är möjligt i praktiken. Palme hade samma problem.

  Samtidigt fick han ofta kritik för sina vapenaffärer med andra länder, inte sällan de länder han kritiserade. Och det är också ett exempel på hur man ibland måste ge avkall på sina ideal och fatta beslut som är ohederliga, men nödvändiga för landet. Hur hemskt det än låter så är vapenexport en stor inkomstkälla för Sverige. Därför måste länder arbeta gemensamt för att stoppa det här krigsmaskineriet, istället för att Sverige ensamt ska vara hela världens goda samvete.

  Palme hade sina fel och brister, men oavsett så var han en mycket viktig del av den politiska utvecklingen i Sverige. Han var en fredskämpe och en antirasist i ordets rätta bemärkelse. Och när han mördades så uppstod ett stort tomrum och en saknad i svensk politik. Hur hade Olof Palme reagerat om han levt idag och sett hur det ser ut i Sverige, i världen, och i det socialdemokratiska partiet? Jag tror faktiskt att han hade krupit ner i sin grav igen för att slippa se eländet.

  Vila i frid Olof Palme. Alltid saknad. Aldrig glömd. Dina idéer lever vidare och kommer alltid att göra det!

  <3 <3 <3

  2026-02-28

  Etikter:

  Olof Palme, Rasism, Socialdemokraterna, USA

  Kategorier:

  Historia, Politik, Samhälle

• Debatt: Vad har hänt med Sverige?

  

  Det fanns en tid då Sverige styrdes av hederliga politiker. Politiker som satte folket och landet främst. Framvuxen ur generationer av hårt arbetande familjers kamp för rättvisa reste sig socialdemokraterna från spillrorna av det gamla fattiga bondesamhället. Detta kom som ett ljus i mörkret för miljoner arbetare som i århundraden tyglats av klassamhällets kedjor. Och där började Sveriges resa från ett fattigt klassamhälle till ett av världens rikaste och mest välmående länder.

  På den tiden var vänstern populister och högern en del av eliten. Föga anade de att folkets dom en dag skulle göra dessa roller ombytta. Jag menar inte att populism är dåligt rakt igenom. En viss populism är nödvändig för att driva folkets opinion framåt. Vänsterblocket var det självklara valet för den svenska arbetaren. Högerblocket representerade den gamla alltmer marginaliserade överklassen. Nu var det deras tur att stå och buga med mössan i hand. Den svenska arbetaren hade fått nog. Välfärdsstaten byggdes ut. Folkhemmet såg dagens ljus.

  Svenskarna var heller inte de enda som byggde landet. På 50 och 60-talet kom hundratusentals människor även från andra länder och fyllde ut den enorma bristen på arbetskraft. De svenska arbetskraftsinvandrarna visade tydligt att en människas värde inte sitter i ursprung, utan i handlingar. Sverige blev lite öppnare och lite tolerantare. Vi gick från ett ganska homogent land, till ett utpräglat invandrarland. Men på 70-talet kom tiden ifatt socialdemokraterna. I en alltmer global ekonomi visade det sig att det gamla socialdemokratiska ekonomiska systemet inte längre fungerade med de nya ekonomiska spelreglerna i världen. Världen var i djup ekonomisk kris och i många västländer försökte man lösa detta med en mer stram ekonomisk politik. Men socialdemokraterna försökte in i det sista att stå fast vid sina ideal – en stark välfärdsstat och statligt reglerad kapitalism. Den svenska modellen. En framgångssaga som visat på styrkan i en omsorgsfull ekonomi, fri från de stora ekonomiska jättarnas snikenhet.

  Men inget var längre som förut. Inflationen och arbetslösheten ökade. Den svenska ekonomin hölls vid liv genom konstgjord andning. Olof Palme tvingades till sist inse att han måste anpassa sin politik efter det nya kapitalistiska paradigmskiftet. Olof Palme var en idealist i hjärtat, precis som jag. Precis som mig hade han svårt att acceptera att en skicklig ledare ibland måste göra avkall på sina hjärtefrågor. Thatcher och Reagans nya världsordning gick inte längre att undfly. Nu hade nyliberalismen även gripit tag om Sverige. Resultatet blev ökade klyftor. De kedjor som vi alla trodde att vi brutit oss loss ifrån, började så sakteliga gjutas om, mer glödheta än någonsin tidigare. Den svenska politiska andan förföll. Borgarna applåderade.

  Krigen runtom i världen drev alltfler flyktingar till Sverige. Och vem kan klandra dem? Vad hade inte vi svenskar gjort om våra egna hus slukades av krigets flammor? Men ämnet blev tabu. 70-talets modernism var inte gångbar längre. En alltmer konservativ smak, och ökad respekt för äldre byggnader, drev ut svenskarna från de områden som en gång nästintill besegrade bostadsbristen. Priserna sjönk, och de nya invandrarnas ekonomiska marginaler gav inget utrymme för Gamla Stans gränder eller västkustens idyller. Segregationen ökade. Och med den, mörka krafter vars ideal vi alla trodde var förpassade till historiens papperskorg. De vanföreställningar vi trodde att en viss mustaschprydd man tog med sig ner till helvetet 1945 hade fått nytt liv.

  De rakade skallarna glänste i månljuset och bomberjackorna vajade i vinden. Det politiska etablissemangets rädsla för att prata öppet om segregationen, gav de nya rakade ligisterna mer och mer patent på debatten om invandring. Under 90-talet hade det trygga land som invandrarna lärt sig uppskatta, blivit en fara för dem. Skinnskallarna härjade och våra folkvalda blev mer besatta av sitt eftermäle än av sanningen. Socialdemokraternas ledning togs över av inget annat än ättlingar till större förfäder. Ingenting var som förut. De borgerliga regeringarna kom allt tätare. Det klassamhälle som vi en gång förpassat till det förflutna, skulle nu bli framtiden. Vanligt folk kunde inte längre stå emot de fina orden om frihet och sänkta skatter. Och lika mycket som klyftorna ökade, blev tredje rikets arvtagare alltmer polerade. De lät håret växa ut och lade bomberjackorna i garderoben. Idag samarbetar de med regeringen. Statsministern allierade sig med de personer han en gång svurit att bekämpa.

  Nu lever vi i en spillra av det välfärdssamhälle som vi så en gång så stolt byggt upp. Svenska folket kommer alltför sent inse att man inte bygger något bättre samhälle genom girighet och tonårsutvisningar. I denna valrörelse har vi två val. En korrumperad regering som sätter sin egen plånbok före samhällets, och en trött opposition, som enbart använder gamla meriter som argument för sin regeringsduglighet. Men när folket inser vilka krafter de röstat fram, är det kanske redan för sent.

  2026-02-15

  Etikter:

  Rasism, Socialdemokraterna, Sverige, Sverigedemokraterna

  Kategorier:

  Blogg, Historia, Politik, Samhälle