Idag är det 40 år sedan en av våra mest ikoniska statsministrar blev mördad på öppen gata i Stockholm. Olof Palme är min största politiska förebild. Han var inte felfri, men han ifrågasatte de som inte ”fick” ifrågasättas, så att säga. Han ifrågasatte USAs vedervärdiga beteende i Vietnam, Israels vidriga massmord och förtryck av palestinier. Han kunde alltså kritisera de länder som Sverige var allierad med och satte därför sig själv och Sverige i en ansträngd diplomatisk situation. Men han sa det som var rätt och som han trodde på och det höll jag oftast med honom om.

Palme levde precis under den tid då Sverige gick från ett ganska homogent land till ett invandrarland. Han var den som på allvar började prata om frågor som handlade om rasism, diskriminering och patriarkat. Det fanns så klart svenska politiker som varit inne på det spåret tidigare, men Palme var den politiker som på allvar gjorde antirasismen och feminismen till ett viktigt ämne i Sverige. Innan det pratade man inte så mycket om det. Sverige var homogent. Här fanns inte så många utomeuropéer. Därför kände man ingen behov av att diskutera det. Men Palme hade sett rasismen med egna ögon. Hans mor var invandrare. Och när han studerade i USA valde han att stanna kvar efter examen och åka runt och utforska USAs fattigaste slumområden, med en stor svart befolkning. Han åkte runt och pratade med invånarna i de svarta slumområdena och fick på så sätt en mer genuin förståelse för hur vidrig rasism faktiskt är.

Palmes gjorde stora förbättringar för invandrare, även om han samtidigt var ganska restriktiv. Han var noggrann med att de skulle anpassa sig, men han hade samtidigt en mer öppen attityd än tidigare statsministrar. Men han var som sagt inte felfri. Han blev statsminister 1969 och att utvisa en grupp franska romer som han lovat att inte göra, var nästan det första han gjorde. Det var så klart en skamfläck. Men han gjorde också väldigt mycket för romerna senare under 1970-talet. Skolorna byggdes ut och man började aktivt arbeta för att integrera romerna istället för att medvetet hålla dem utanför.

Olof Palme genomförde stora satsningar för löntagare. LAS infördes och media och myndigheter fick större insyn i arbetsmarknaden. Under hela 70-talet ökade lönerna med 25 procent. Visst, inflationen åt upp mycket av löneökningarna, men inte allt.

Palmes svagheter var dock hans idealism. Det är givetvis viktigt att stå för sin värdegrund. Men Olof Palmes var statsminister mitt under ett ekonomiskt paradigmskifte. Under Palmes tid började den gamla socialdemokratiska ekonomiska modellen sluta fungera. Oljekrisen 1973 ledde till hög inflation och hög arbetslöshet på samma sång, vilket var ovanligt tidigare. Medan många andra länder försökte lösa krisen med nedskärningar och en stram budget, höll socialdemokraterna i Sverige fast vid den keynesianska modellen om en expansiv statligt reglerad ekonomi. Ofta finansierades reformerna med stora lån från utlandet.

Olof Palme hade svårt att acceptera det faktum att han var tvungen att dra sig lite mer mot mitten för att Sveriges ekonomi skulle kunna fungera i den nya globaliserade ekonomiska miljön. På 80-talet genomförde han motvilligt flera liberaliseringar av ekonomin. Bland annat frisläppandet av riksbanken och möjligheten att föra pengar ut ur landet. Han gick alltså mer åt en marknadsekonomisk riktning. Jag kan förstå hans frustration. Jag är också idealist och har svårt att anpassa mina idéer efter vad som är möjligt i praktiken. Palme hade samma problem.

Samtidigt fick han ofta kritik för sina vapenaffärer med andra länder, inte sällan de länder han kritiserade. Och det är också ett exempel på hur man ibland måste ge avkall på sina ideal och fatta beslut som är ohederliga, men nödvändiga för landet. Hur hemskt det än låter så är vapenexport en stor inkomstkälla för Sverige. Därför måste länder arbeta gemensamt för att stoppa det här krigsmaskineriet, istället för att Sverige ensamt ska vara hela världens goda samvete.

Palme hade sina fel och brister, men oavsett så var han en mycket viktig del av den politiska utvecklingen i Sverige. Han var en fredskämpe och en antirasist i ordets rätta bemärkelse. Och när han mördades så uppstod ett stort tomrum och en saknad i svensk politik. Hur hade Olof Palme reagerat om han levt idag och sett hur det ser ut i Sverige, i världen, och i det socialdemokratiska partiet? Jag tror faktiskt att han hade krupit ner i sin grav igen för att slippa se eländet.

Vila i frid Olof Palme. Alltid saknad. Aldrig glömd. Dina idéer lever vidare och kommer alltid att göra det!

<3 <3 <3