Det fanns en tid då Sverige styrdes av hederliga politiker. Politiker som satte folket och landet främst. Framvuxen ur generationer av hårt arbetande familjers kamp för rättvisa reste sig socialdemokraterna från spillrorna av det gamla fattiga bondesamhället. Detta kom som ett ljus i mörkret för miljoner arbetare som i århundraden tyglats av klassamhällets kedjor. Och där började Sveriges resa från ett fattigt klassamhälle till ett av världens rikaste och mest välmående länder.
På den tiden var vänstern populister och högern en del av eliten. Föga anade de att folkets dom en dag skulle göra dessa roller ombytta. Jag menar inte att populism är dåligt rakt igenom. En viss populism är nödvändig för att driva folkets opinion framåt. Vänsterblocket var det självklara valet för den svenska arbetaren. Högerblocket representerade den gamla alltmer marginaliserade överklassen. Nu var det deras tur att stå och buga med mössan i hand. Den svenska arbetaren hade fått nog. Välfärdsstaten byggdes ut. Folkhemmet såg dagens ljus.
Svenskarna var heller inte de enda som byggde landet. På 50 och 60-talet kom hundratusentals människor även från andra länder och fyllde ut den enorma bristen på arbetskraft. De svenska arbetskraftsinvandrarna visade tydligt att en människas värde inte sitter i ursprung, utan i handlingar. Sverige blev lite öppnare och lite tolerantare. Vi gick från ett ganska homogent land, till ett utpräglat invandrarland. Men på 70-talet kom tiden ifatt socialdemokraterna. I en alltmer global ekonomi visade det sig att det gamla socialdemokratiska ekonomiska systemet inte längre fungerade med de nya ekonomiska spelreglerna i världen. Världen var i djup ekonomisk kris och i många västländer försökte man lösa detta med en mer stram ekonomisk politik. Men socialdemokraterna försökte in i det sista att stå fast vid sina ideal – en stark välfärdsstat och statligt reglerad kapitalism. Den svenska modellen. En framgångssaga som visat på styrkan i en omsorgsfull ekonomi, fri från de stora ekonomiska jättarnas snikenhet.
Men inget var längre som förut. Inflationen och arbetslösheten ökade. Den svenska ekonomin hölls vid liv genom konstgjord andning. Olof Palme tvingades till sist inse att han måste anpassa sin politik efter det nya kapitalistiska paradigmskiftet. Olof Palme var en idealist i hjärtat, precis som jag. Precis som mig hade han svårt att acceptera att en skicklig ledare ibland måste göra avkall på sina hjärtefrågor. Thatcher och Reagans nya världsordning gick inte längre att undfly. Nu hade nyliberalismen även gripit tag om Sverige. Resultatet blev ökade klyftor. De kedjor som vi alla trodde att vi brutit oss loss ifrån, började så sakteliga gjutas om, mer glödheta än någonsin tidigare. Den svenska politiska andan förföll. Borgarna applåderade.
Krigen runtom i världen drev alltfler flyktingar till Sverige. Och vem kan klandra dem? Vad hade inte vi svenskar gjort om våra egna hus slukades av krigets flammor? Men ämnet blev tabu. 70-talets modernism var inte gångbar längre. En alltmer konservativ smak, och ökad respekt för äldre byggnader, drev ut svenskarna från de områden som en gång nästintill besegrade bostadsbristen. Priserna sjönk, och de nya invandrarnas ekonomiska marginaler gav inget utrymme för Gamla Stans gränder eller västkustens idyller. Segregationen ökade. Och med den, mörka krafter vars ideal vi alla trodde var förpassade till historiens papperskorg. De vanföreställningar vi trodde att en viss mustaschprydd man tog med sig ner till helvetet 1945 hade fått nytt liv.
De rakade skallarna glänste i månljuset och bomberjackorna vajade i vinden. Det politiska etablissemangets rädsla för att prata öppet om segregationen, gav de nya rakade ligisterna mer och mer patent på debatten om invandring. Under 90-talet hade det trygga land som invandrarna lärt sig uppskatta, blivit en fara för dem. Skinnskallarna härjade och våra folkvalda blev mer besatta av sitt eftermäle än av sanningen. Socialdemokraternas ledning togs över av inget annat än ättlingar till större förfäder. Ingenting var som förut. De borgerliga regeringarna kom allt tätare. Det klassamhälle som vi en gång förpassat till det förflutna, skulle nu bli framtiden. Vanligt folk kunde inte längre stå emot de fina orden om frihet och sänkta skatter. Och lika mycket som klyftorna ökade, blev tredje rikets arvtagare alltmer polerade. De lät håret växa ut och lade bomberjackorna i garderoben. Idag samarbetar de med regeringen. Statsministern allierade sig med de personer han en gång svurit att bekämpa.
Nu lever vi i en spillra av det välfärdssamhälle som vi så en gång så stolt byggt upp. Svenska folket kommer alltför sent inse att man inte bygger något bättre samhälle genom girighet och tonårsutvisningar. I denna valrörelse har vi två val. En korrumperad regering som sätter sin egen plånbok före samhällets, och en trött opposition, som enbart använder gamla meriter som argument för sin regeringsduglighet. Men när folket inser vilka krafter de röstat fram, är det kanske redan för sent.