En personlig och sann historia om rasismen på arbetsplatsen här i Skåne.

Jag vill sätta en trigger warning för grova uttalanden som kan väcka starka känslor hos många.

Jag bor i Hässleholm och har med mina diagnoser haft svårt att få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Jag började jobba på Samhall ett tag, och efter det har jag fått temporära anställningar med lönebidrag på olika ställen. Ända fram tills i fjol när jag fick min första tillsvidareanställning. Dessutom på ett ställe med helt underbara chefer och härliga kollegor.

Men det har inte alltid varit så.

Jag vet att vi har mycket rasism här i Skåne. Jag vet inte hur det är i Stockholm eller Göteborg, men jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet. På Samhall jobbade jag en period med två riktigt grova rasister. En av dem var före detta militär, eller påstod det i alla fall. Han sa att han jobbat för FN. Bland annat under kriget i forna Jugoslavien på 90-talet, där han och de andra FN-soldaterna kämpade mot talibaner. Jag tyckte det var lite komiskt och påpekade för honom att det inte fanns några talibaner i Balkankriget. De var i Afghanistan. Men han ursäktade sin uppenbara lögn med att man i vardagligt tal brukade kalla dem för talibaner där också.

Men han hade åtminstone fortfarande vapen, sa han, eftersom han ofta gick på prickskytte. När hans kollega sa att han gärna hade ställt upp som den nya lasermannen, så svarade han: ”Ja, jag har grejer till det, så det är bara att höra av dig.” Jag var lite för snäll då. Jag sa bara: ”Nää, så säger man inte”. Arbetsledaren, som jag förväntade mig skulle säga ifrån, sa istället. ”Men det hjälper ju inte, för det kommer ju hit nya i vilket fall.”

I flera dagar gick jag och grubblade på detta inför kommande möte. Skulle jag säga till områdeschefen eller skulle jag inte. På mötet bestämde jag mig sedan för att säga till? Jag namngav inte personerna först, men chefen gissade vilka de var, och jag sa, ”Ja, det är de.” Det betyder att hon var medveten om problemet med de två personerna sedan tidigare.

En gång satt han i fikarummet och läste nyheter på mobilen.
”Flyktingbåt förlist. Haha, hoppas de drunknade allihopa. Haha” sa han.
Som om inte rasistiska kollegor var illa nog, så skulle det senare bli ännu värre. En rasistisk chef. Inte bara rasist. Han såg ner på svaga människor i största allmänhet. Detta var några år efter att jag slutat på Samhall och blev praktikant hos honom istället.

Jag står långt till vänster, har autism och beundrade Greta Thunberg, som också har autism. Men den här chefen däremot var hardcore rasist och allmänt fientlig mot folk. Han påstod att om man var intelligent och duktig på att jobba så behövde man inte vara med i facket, för facket var bara för ”vänsterblivna och lata människor som inte är bra på något.” Är man intelligent och inte vänsterbliven så är man inte arbetslös, för då ville alla arbetsgivare anställa en direkt. Alla som inte kunde få jobb var vänsterblivna och lata enligt honom.

Han arbetade tillsammans med sin sambo, som själv var invandrare från Kurdistan. Hon var mycket yngre än honom. Trots deras förhållande så var han rasist. Han sa att när han hörde om allt bråk i Malmö, så fick han god lust att åka ner dit och puckla på varenda ”bl*tte.” Han skämtade mer än en gång om att KKK inte alls var en förkortning för Ku Klux Klan, utan stod för de tre sakerna man fick köra över. Katter, kaniner och kurder. När han sa det, så blev hans kurdiska sambo irriterad på honom. Sedan sa han att om de inte dör så backar man med bilen och kör över dem igen. Och det skämtet drog han inte vid ett tillfälle. Utan vid två tillfällen. Han påstod att ”n*grer”, som han uttryckte det, hade lägre IQ och skämtade om att alla invandrare borde tvingas donera organ till välgörenhet.

Hans hat mot Greta Thunberg kände inga gränser. Han kallade ofta henne för Damp-Greta och sa att hon bara använde sina diagnoser som sköld för att folk ska tycka synd om ”den stackars mongoliden.” En gång sa jag till honom att jag har samma diagnoser som Greta och att jag tar det personligt när han kalla henne för Damp-Greta och mongolid. Han svarade: ”Jag skiter fullständigt i dina diagnoser. Hon är fortfarande Damp-Greta.” Och om jag minns rätt så sa avslutade han med orden: ”Ful är hon också.” Men jag är inte 100 procent säker.

Jag minns när han och en kollega skämtade med mig om att jag försvarar Greta bara för att jag är kär i henne och runkar till bilder till henne på toaletten och fantiserar om att dra henne i flätorna när jag sätter på henne bakifrån. Det var den låga nivån.

När vi skulle utföra ett arbete ute hos en kund en gång, så tyckte jag att hans instruktioner var otydliga. Han förklarade för mig flera gånger men jag förstod inte vad han menade. Jag blev helt uppgiven och slutade till sist att jobba och bara satte mig ned med mobilen för jag vågade inte fråga fler gånger hur jag skulle göra, för jag ville inte göra honom irriterad. På ett enskilt möte senare mellan oss två påpekade han det där med att jag satte mig med mobilen. Han sa att jag var lat och i det tempo jag arbetar kommer jag aldrig få en anställning om jag inte bättrar mig. Han sa till mig att jag fortfarande har för mycket Samhall i mig.

En gång fick jag nog av hans rasistiska uttalanden och bad om att få prata med honom privat på hans kontor. Jag förväntade mig att få sparken. Jag sa till honom: ”Jag har jobbat med många rasister men du är den värsta.” Då hånskrattade han. Men jag sa att om han inte slutar med såna uttalanden kommer jag kontakta facket. Då sa han att jag naturligtvis inte ska behöva må dåligt på hans jobb. Han lovade att sluta med såna uttalanden när jag var i närheten. Och då lovade jag att inte blanda in facket. Jag hade förväntat mig att få sparken efter att ha kritiserat honom på det sättet, men tyvärr fick jag inte det. Han påpekade samtidigt att facket inte hade kunnat göra något i vilket fall, men trots det sa han att han skulle sluta. Precis som om han innerst inne visste att han skulle kunna få problem med facket.

Men han höll inte sitt löfte utan fortsatte med samma rasistiska uttalanden som tidigare. Han sa ofta att han bara skojar och en gång sa han att han ofta tar i lite extra just när jag är närvarande för att retas lite med mig, för att han vet att jag har mina åsikter och att jag blir triggad av såna uttalanden. En gång när han drog ett lite halvrasistiskt skämt, sa han. ”Nej just det, Love är ju här, då får jag ju inte säga så!”

Han verkade samtidigt ha mindervärdeskomplex och sa flera gånger att när han köpte upp företaget ville han göra det till ett riktigt företag, men att det inte blev som han tänkt sig. När vi hade rast en gång, så gick han in i fikarummet där jag och mina kollegor satt, och sa så här: ”Jag köpte det här företaget för jag ville det skulle bli ett riktigt företag. Men om en seriös företagare skulle komma in här, så skulle han bara titta på er och skaka på huvudet.” Han sa så, till oss alla. Hans egna anställda. En gång sa han till mig att ”nu har du jobbat här en månad och du frågar fortfarande vad du ska göra varje dag. Du ska inte behöva fråga, du ska bara veta vad du ska göra direkt.”

Jag är glad att jag inte fick fast anställning där. Jag tror faktiskt att om han hade erbjudit mig ett fast jobb så hade jag tackat nej, för det skulle inte funka mellan oss. Jag vill inte gå till jobbet och vara förbannad på min chef varenda dag och låta honom förnedra mig. Så jag tror aldrig tidigare jag varit så tacksam över att jag aldrig fick en fast anställning där. Min praktik gick ut helt enkelt.
Som tur är är jag på en mycket bättre plats nu. Mitt bästa jobb hittills, faktiskt.

Men det här är ett djupt rotat problem i Skåne. Jag vet inte hur det är för er uppåt landet. Har ni samma problem på arbetsplatserna där?

Det sjukaste var att jag senare fick berättat för mig att arbetsförmedlingen hade slutat skicka praktikanter till honom. Och ännu senare, berättade en kollega på ett av mina andra jobb, att hon hade hört talas om honom, och att han hade varit långtidsarbetslöshet i flera år innan han fick jobb på företaget där han senare blev chef. Det säger en hel del. Jag tror egentligen att han var en väldigt tragisk människa innerst inne, med mindervärdeskomplex. Och när han klev upp några steg på samhällstrappan så projicerade han sin egen skam på andra som var i samma situation som han en gång varit.

Jag skriver den här texten för att helt rakt och ärligt berätta och upplysa om hur allvarlig rasismen faktiskt är i Skåne. Men den här gången är det vad jag själv sett och hört. Inte från media. Enbart det som jag vet. Men nu vet förhoppningsvis fler.