Jag har en vän som jag skulle vilja berätta om. Hon heter Milou Lindeberg. Vi är lika gamla och har väldigt liknande intressen. Hon har naturligtvis gett mig tillstånd att skriva det här inlägget.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Men allt började när jag studerade på Östra Grevie Folkhögskola 2018. En före detta student där, som var vän med henne, hade tipsat henne om mig som vän. Så hon skickade förfrågan. Det tog ändå ganska lång tid innan vi började bekanta oss och prata med varandra. Men jag tror det var någonstans runt våren 2019. Jag är ateist och hon är judinna. Vi har båda ADHD och har haft en jobbig uppväxt på olika sätt. Det var först efter hot från nazister som vi på allvar blev riktigt goda vänner. Jag blev så orolig och ville skydda henne. Sedan dess har hon varit min bästa vän. Eller rättare sagt. Hon och en person till som jag känt sedan förskolan, typ. De två är mina bästisar.

Det märkliga är att vi inte träffades första gången förrän i år, trots fem år av vänskap. Och det kan tyckas lite märkligt. Men vi båda har den personligheten att vi kan bli vän med någon på distans. Många människor saknar den förmågan och därför har jag ofta sett dem som vänner, medan de bara sett mig som ”FB-vän.” Men vi hade jätteroligt. Jag och Milou är båda väldigt kreativa själar och vi har lite för många intressen för att kunna hålla isär dem. Jag tecknar, skriver böcker, gör musik och håller på med videoredigering. Milou tecknar, syr kläder och hattar och tar sånglektioner. Hon dansade balett när hon var yngre. Vi ha liknande åsikter. Utan att bli för politisk i det här blogginlägget, så står vi båda till vänster. Och bäst av allt. Vi båda ÄÄÄÄÄLSKAR sagan om ringen och vi båda har ett relativt bra fotografiskt minne. Men vi är inte lika på alla sätt. Jag gillar metal. Hon gillar mer jazz, klassisk musik och avant garde. Jag älskar Star Wars, men hon står inte ut med eländet. Milou är också ett stort Harry Potter-fan och det märker man på hennes unika klädstil som jag tycker är cool.

Utöver det känner jag inte många som liknar mig så mycket som hon gör. Vi kommer alltid vara bästisar. (Hoppas jag). När jag är ledsen tröstar hon mig. Och när hon är ledsen tröstar jag henne. Också blir vi förbannade över samma saker. Vi kan ha väldigt roligt när vi är förbannade. I synnerhet när vi blir arga på antisemitism, Ulf Kristersson och Joakim Lamotte. Vi har också extremt märklig och sjuk humor. Fast Milous humor är mer komplicerad. Milou har också lärt mig ett par väldigt viktiga saker som förändrat mig.

1. Milou har lärt mig mycket om judendom, sionism, Israel-Palestina-konflikten och Hamas. Sånt som jag inte hade en susning om innan. Innandess var jag väldigt partisk och onyanserad i den frågan.
2. Hon har lärt mig att vara mer uppmärksam på andra människors känslor och reaktioner och lärt mig mer om respekt.
3. Hon fick mig att sluta använda könsord när jag blir förbannad på folk. På nätet eller i verkligheten.
4. Hon har lärt mig att det går att uppnå sina drömmar oavsett vilka diagnoser man har eller hur mörkt och dystert livet ser ut för tillfället.

Förutom det jag tidigare räknat upp kan Milou även spela harpa. Och en av hennes favorithobbys är att lajva. Det passar perfekt för henne eftersom hon är så bra på att sy sina utstyrslar. Jag blev livrädd en gång när hon hade lagt upp en bild med blod och sår i hela ansiktet. Men det var bara som hon hade sminkat sig. Sedär. Där fick jag in en talang till. En sak som Milou också är bra på, det är att värna om sin stil. Hon har en speciell klädstil och tycker om att göra sig fin och klä sig på ett sätt som bara Milou kan. Om jag hade sett henne på stan utan att se hennes ansikte, så är det nästan så att jag skulle kunna se på klädseln att det är Milou. Hon gillar vintage-klädsel och ibland en helt egen stil som hon sytt. När jag träffade henne hade hon en lång rock eller jacka, eller vad man nu ska säga. Den var blåaktig och jag tror den var stickad. Hon har även en hatt som det sitter en kråka på. Inte en riktig kråka så klart. Ibland ser hon ut som någon straight out of Harry Potter. Ibland kör hon sån där grabbig klädsel från tidigt 1900-tal. Tänk er hängslen, gubbkeps, högt uppdragna byxor och sånt. Och den stilen verkar vara inne nu bland studentkvinnor och så. Tänk er manlig klädsel mellan 1910 och 1930-talet. Det är en väldigt häftig klädsel.

Och så skulle jag också vilja vara. Jag vill ha en helt egen stil och värna mer om min approach som Milou gör. Det är coolt och gör att man sticker ut och skapar en identitet runt sig själv.

Tack, Milou för fem års vänskap! Det ska bli så kul att ses igen!